Då lät jag en söndagsmorgon, medan jungfrun åter rensade fisk, Öster elda upp ångslupen och med roddbåten på släp ensam fara ut på viken samt ankra där utom synhåll för granarna vid gården. Själf hade jag förut skaffat bössan in i vedlidret, hvarest en skottglugg redan tidigare fanns i väggen, och jag behöfde ej vänta tio minuter, sedan pigan slutat med rensningen, då minst tjugu skator redan höllo på att sluka afskrädet. Det var ett lefverne värdt att ses och höras, helst det såg bra lustigt ut, då två fåglar höllo på att svälja hvar sin ända af samma tarmhärfva.
Efter så många missräkningar skickade jag med en viss tillfredsställelse båda pipornas innehåll in i flocken, hvaraf fem stycken blefvo på platsen och två sårade ramlade i sjön för att sedan fiskas upp af den med roddbåten återvändande Öster. Detta var ett svårt nederlag för skatorna, men det gaf oss ro för resten af sommaren. Under följande år, 1878, brydde vi oss till en början icke om skatorna, eftersom de icke voro så närgångna och störande vid villan som tillförene; jag hade ock insett det lönlösa uti försöken att komma åt dem med bössan, de kände mig som fiende och aktade sig, så att jag sällan såg någon annan af dem än vaktposten i granarna.
En sommarafton hade jag hängt upp härfveln med dragrefven på en spik i väggen uti den öppna verandan på villans gårdssida, och vid refven hängde draget, en liten silfverfisk försedd med tre stycken tregreniga krokar. Följande morgon, då vi tidigt ämnade oss ut på fiske, gick jag för att taga draget och fann nog härfveln och refven på sin plats, men silfverfisken var borta. Vid närmare påseende visade sig en del af refven vara dragen från härfveln och ligga på gården. Jag följde refven och fann att den på ett afstånd af tjugu steg ledde till en rad grästorfvor, upplagda i kanten af en rabatt, och slutade under en af dessa. Där var dragfisken väl gömd och faststoppad med jord, så att jag fick rycka litet i refven, innan den lossnade. Hade draget varit löst, skulle jag nog fått söka förgäfves.
Detta lilla prof på tjufaktighet var anledning till att det åter blef fråga om att hålla skatorna på afstånd, och Öster kom nu fram med ett nytt förslag, hvilket han hade funderat ut under vintern. Detta gick ut på att jag skulle få skjuta från vedlidret, utan att behöfva bråka med bortförandet af ångslupen för hvarje gäng. Öster grundade sin plan på det påståendet, att skatorna trots all sin klokhet icke kunna räkna längre än till fem.
Då vi sedan förra året icke förföljt fåglarna, hade de småningom åter blifvit tryggare, och fastän de icke mera voro alldeles så närgångna som förr, då de höllo sina skvallerkonseljer på villataket, infunno de sig dock regelbundet vid rensningsplatsen, så snart afskrädet serverats, och visade så ringa rädsla för Öster och pigan, att de småpratande i närmaste träd knappast gäfvo sig tid att invänta deras bortgång, innan kalaset börjades.
Dessa båda kunde liksom barnen alltid nalkas dem på tjugu stegs afstånd, utan att fåglarna visade tecken af oro; så kunde främmande folk äfven gå ganska nära förbi, men blott jag visade mig utom byggningen på väg till vedlidret, hvarifrån jag brukade skjuta, voro de ögonblickligen sin kos, äfven om jag icke medförde bössa och var annorlunda kostymerad än vanligt. Denna fåglarnas trygghet för andra än mig ingick uti Östers planläggning.
Listen bestod däruti, att alla villans innevånare, under vaktpostens ögon och medan kråkorna förplägade sig uti spridd ordning, i sakta mak några gånger skulle vandra vägen fram och åter mellan lidret och byggningen, samt att så snart deltagarena i promenaden voro flere än fem, skulle jag kunna vara med i hopen och få kvarstanna i lidret för att skjuta, ty skatorna kunde nog hålla reda på de fem som återvände därifrån, men icke på den sjätte, så påstod Öster.
Detta förslag roade oss alla och försöket utfördes strax efter nästa fiskrensning. För att åstadkomma den nödiga folkmängden funnos utom Öster och mig att tillgå tre fruntimmer och två barn. Öster ville visst icke godkänna småfolket och fritog sig, om experimentet därigenom skulle misslyckas, men det fick gå för sig ändå, emedan ej flere stora för tillfället funnos.
Medan pigan ännu höll på med rensningen och de andra under Östers kommando öfvade sig i gåsmarschen till och från lidret, kostymerade jag mig, för att bli så oigenkännlig som möjligt, nedtill med kjortel och på hufvudet med en duk som bra nog dolde ansiktet. Då jag dessutom var i skjortärmarna skulle vakten, som redan satt i björktoppen på gården, ha skarpa ögon och godt förstånd för att märka intrigen. Så snart pigan återkommit och gick med i den glesa raden, blandade äfven jag mig dit. Med en viss spänning begaf jag mig på väg, och då vakten i trädet gaf ifrån sig några ljud med detsamma jag passerade under honom, trodde jag allt vara förloradt, men lurad blef han ändå och oupptäckt kom jag fram. Så snart mina medhjälpare med korta mellantider en och en återvändt från lidret och skatorna infunnit sig samt samlats på ett ställe, sköt jag sex stycken med ett skott. Detta sätt att öfverlista dessa sluga fåglar är visst något omständligt, men det utfördes efter några veckors mellantid flere gånger under den sommarn och lyckades alltid. Skatorna tyckas således verkligen icke kunna räkna till mera än fem, ty då vi för att noggrannare undersöka förhållandet, ett par gånger försökte med tre eller fyra personer i marschen, gaf vakten alarmsignal och skatorna infunno sig icke, så snart en af de få medverkande blef kvar i vedlidret. Detta tyckte vi var rätt märkvärdigt.
Vi insågo dock slutligen att intet märkbart kunde uträttas för minskande af skatorna, ty följande sommar voro de åter lika manstarka som förut. För att slippa ha dem på nära håll lät jag efter nästa utflyttning förlägga platsen för fiskrensningen till andra sidan af landsvägen närmare fyrahundra steg från villan. Detta var mycket verksammare än både list och våld, vi hörde icke mycket af skatorna därefter och brydde oss icke vidare om dem; segrare i striden voro de sålunda ändå i längden.