Äfven hararna trifdes väl som våra grannar, sedan jag snart efter inflyttningen i villan aflifvat gårdens båda gamla ovanligt stora katthanar, hvilka voro ihärdiga jägare, ehuru de som favoriter lefde hos ett par äldre fröknar. I trots af att de således hade god kosthållning, jagade de dock af naturdrift och blodtörst samt skydde inga ansträngningar för att tillfredsställa sin mordlust. Dessa vilddjurs bekantskap gjorde jag, då de började hemsöka de i närheten af villan i träden uppsatta fågelhålkarna. Tidigt en söndagsmorgon knackade Öster på dörren och bad mig komma ut med bössan. Så fort sig göra lät efterkom jag hans begäran och fick se en katt sitta på taket af en strax intill byggningen uppsatt hålk, hvaruti ett par rödstjärtar byggt sitt bo, och de gamla fåglarna flaxade i sin förtviflan skrikande omkring rofdjuret. Detta måtte haft dåligt samvete sedan forna bedrifter, ty i det samma banditen fick se mig med bössan, hoppade han från en höjd af väl tre famnar direkt ned på marken och ämnade försvinna, men jag var lika snabb som han och hagelladdningen träffade.
Kamraten till denna röfvare såg jag under sommarens lopp flere gånger sent på kvällarna stryka utefter stränderna till och med så långt som öfver fyra km från gården. Man kan tänka sig hvad en jagande katt kan hinna uträtta, då han hela sommarn under dess ljusa nätter drifver kring i skog och mark. Så råkade vi komma öfver honom en morgon på Koljoniemi nära stranden af en igenvuxen skogsäng, sysselsatt med förtärandet af de halfvuxna ungarna i ett trastbo och ditlockade af de gamla fåglarnas skrän. Den gången slapp han helskinnad undan, ty så tidigt på sommaren brukade bössan icke vara med i båten, men något senare lyckades jag nära villan få honom framför bössmynningen och gaf honom i hastigheten en laddning sparfhagel. Visst fräste och spottade han värre, men detta tycktes dock icke vidare genera honom, ty nästa söndag hörde jag af gårdsfogden, att han kommit hem med en harunge. Till villan kom han icke mer, om ej möjligen under nätterna; där hade han blifvit för illa bemött, och visade jag mig vid gården, lagade han sig kvickt undan. Någon tid därefter upptäckte Öster, att denna kattf—n, som han alltid yttrade sig, ty han tålde lika litet som jag dessa halftama vilddjur, tidigt på morgnarna brukade besöka den omkring hundra steg från villan belägna platsen mellan strandstenarna, hvarest fisken rensades. Dit lade jag en räfsax, men ansåg olyckligtvis det icke vara nödigt att binda fast densamma, och följden blef att katten på söndagsmorgonen kröp hem till gården släpande saxen med sig. De gamla damernas förfäran och indignation öfver min grymhet mot djur kan man tänka sig; jag skulle blott önskat, att de sett, då katten mumsade i sig de lefvande trastungarna. Följande vår, då kattrackorna voro borta, hade vi hararna till grannar vid villan.
Då vi till midsommaren 1877 flyttade in uti villan Sommarbo, voro skatorna från Teiskola gård det första främmande som tidigt påföljande morgon gjorde besök hos oss. De hade nog sett, att föregående eftermiddag vid inflyttningen något nytt försiggått, och in funno sig nu af nyfikenhet eller för att se om intet var att förtjäna. Tvärs öfver viken är icke långt och därför medförde herrskapet hela årets uppsättning af efterkommande; de voro således en hel svärm, och då de gamla förmodligen hade mycket nytt att undervisa ungdomen om, stördes vi redan vid soluppgången af deras oändliga käbbel och kraxande. Sådana besök äro föga trefliga för den som tycker om stillhet och frid på söndagsmorgonen, och då dessa påhälsningar därefter dagligen förnyades och jag reguljärt hvarje söndagsmorgon trakterades med skatornas revelj, började jag fundera på, huru vi kunde bli af med detta otrefliga följe.
På vikens andra sida invid gårdens karaktärsbyggning stodo ett par höga och ovanligt täta granar, uti hvilka flere par skator häckade och hade sitt ständiga tillhåll. På topparna af dessa hufvudkvarter satt dagen i ända alltid någon skata som vakt eller utpost för att iakttaga, hvad som föregick i nejden, och platsen var väl vald till utkik öfver hela omgifningen samt att därifrån sedan företaga hela skatfamiljens gemensamma exkursioner. Om Öster eller husets jungfru på morgonen vid stranden rensade den aftonen förut fångade fisken, observerades det strax af den i grantoppen posterade vakten, och några ögonblick sedan de lämnat platsen, voro skatorna i håll med att förtära afskrädet. Det var intet ondt i detta, snarare tvärtom, och vi skulle gärna för renhållningens skull hafva unnat dem den förplägningen, blott de hållit sig tysta. Snart blefvo vi dock så utledsna vid den ständiga skatlåten både tidigt och sent, att jag trots söndagsmorgonen skickade en hagelsvärm på det talträngda följet på takåsen. Däraf stupade tyvärr blott en enda, men skottet hade dock den påföljd, att de för en tid icke vågade sig så nära inpå, och vi fingo ro för sällskapet på morgnarna.
Jag erfor att så snart ångslupen på måndagsmorgonen var afgången och skatorna således kunde vara säkra för mig, infunno de sig strax mangrant vid villan och voro lika hemmastadda som förut, hvarvid de förde ett ständigt oväsen, som fortsattes under alla veckans dagar ända till lördagen, då de vid middagstiden rymde från stället, ty när ångslupen på e.m. anlände, syntes ingen enda till. Till dessa visiter var visserligen den allt som oftast pågående fiskrensningen en orsak, men då afskrädet en längre tid gräfdes ned, blef det icke mycket bättre, nyfikenheten dref dem ändå dit. Jag beslöt därför att försöka minska skrikhalsarnas antal och förklarade dem krig med våld och list.
Otrefliga att ständigt ha i öronen voro de lystringsrop, som vakten i grantoppen lät höra ifrån den stund, då ångslupen på lördagsaftonen lade till vid villan, och så snart jag visade mig ute någonstädes. För att göra slut på dessa varningar, ämnade jag förstöra de gamla skatbona i granarna, i hopp att de därefter skulle sky stället, och gick därför en dag dit med Östers 16-åriga pojke, som för detta ändamål fått följa med från staden. Han var en stark och vig ungdom och gjorde ihärdiga ansträngningar att bana sig väg upp i något af träden, men dessa voro så ovanligt tätvuxna och fulla af grenar och kvistar invid stammen, att han måste komma ned med oförrättadt ärende. Detta försök misslyckades således, men skatorna blefvo dock däraf så uppretade, att de i mängd infunno sig i närheten för att protestera mot hemgången, och jag kom därunder åt att från en gömma skjuta ett par af dem. Det återstod nu intet annat än att hålla efter de fridstörare, som envisades att komma öfver viken, och detta försöktes på flere sätt.
Sedan jag engång kommit åt att skjuta i skatsvärmen på afskrädesplatsen, visade de sig under dagens lopp icke vidare där, men Öster kom snart underfund med att de infunno sig tidigt i dagningen, innan ens tuppen vaknat. Så dags hade jag ingen lust att stiga upp för skatornas skull och tillsade Öster att i mitt ställe skjuta dem. Detta lyckades honom också, men blott engång, och därefter aktade de sig samt infunno sig endast då vi båda voro frånvarande; oväsendet var då så mycket värre, helst sedan vid villan underhölls en vingskjuten skatunge, med hvilken de ständigt hade något otaldt.
Öster föreslog nu att försöka fånga dem med sax, och ett par råttsaxar anskaffades, gillrades med fiskbitar och nedlades på rensningsplatsen väl gömda uti fin sand, hvarjämte fiskstycken ströddes omkring saxarna. Antingen skatorna dock voro så ytterst försiktiga, då de togo sin föda, eller så raffineradt kloka, att de märkte att fiskbitarna voro fastbundna vid saxens giller, nog af, de kringströdda lockbitarna gingo alltid åt, men saxarna blefvo lika säkert orörda. Detta försåt misslyckades totalt, ehuru vi hade väntat att få tag åtminstone i en, förrän de andra blefvo varskodda.
Då gaf jag åt Öster ett antal mycket små och fina metkrokar fästade vid långa guttafsar, hvilka förr användts vid forellmete, men nu förlorat fjäderflugorna. Härtill metade han löjor små nog att kunna sväljas hela af en skata, och trädde med agnnål tafsen genom dem så, att kroken helt omärkligt satt uti fiskens mungipa. Dessa försåtliga fiskar ankrades sedan här och där bland annat afskräde och tafsarna doldes väl i sand och mossa, men det tjänade äfven till intet, ty ehuru allt annat ätbart på platsen af skatorna förtärdes, fingo dessa fiskar hela veckan ligga i fred; då togos krokarna bort och de torkade betena voro följande dag försvunna. Är sådant instinkt hos skatorna eller öfverläggning och förstånd? Det må nu kallas hvad som helst, men sluga krabater äro dessa fåglar och narr gjorde de af våra konster, ty af alla våra försök att på ett eller annat sätt öfverlista dem hade blott ett framgång.
Vi läto skatorna under ett par veckor vara ostörda och de blefvo snart äter lika dristiga och oförskämda som förut, ja de togo sig nu till att postera en vakt i toppen af ett träd på gården vid villan, hvilken ständigt kacklade, då de andra hade något för sig i närheten, men tillika var så försiktig, att jag icke kom åt den med bössan.