Så gick det ock. Innan ljuset hunnit fram till gångens krök, blef det lif därinne och ut rusade gräflingarna. Jag såg något blixtsnabbt skymta fram ur skuggan framför ingången och öfver den upplysta platsen in i mörkret under en albuske. I det ögonblick djuret försvann sköt jag utan att dock kunna se skottets verkan. Ej heller hann jag genast öfvertyga mig därom, då i detsamma Öster rusade fram mot utgången, hvarifrån djuret kommit, och med gärdselstören i högsta hugg måttade ett dråpslag åt något föremål, som jag icke såg i mörkret. Skyndande närmare intill fann jag att en annan gräfling ändock fastnat i hans af mig ringaktade snara, hvarför jag ropade åt honom att gå undan så att jag kunde skjuta. "Det är onödigt och skämmer bort skinnet", svarade han hejdlöst dunkande på. Öfverflödigt var det ock, ty han hade så pass väl träffat djurets nos eller nacke och snaran satt så regelrätt hårdt åtdragen kring halsen, att effekten var gifven samt ett puukkostygn gjorde slut på pinan.

Knycken i snaran hade varit så stark, att den ofvan stenblocket växande mariga, två finger tjocka tallen, vid hvilken den var fästad, af djuret blifvit kullrifven. Östers gräfling var nog den som först rusat ut, den efterföljande hade jag skjutit på. Denna kunde dock i mörkret icke finnas, hvarför vi begåfvo oss på väg att först söka den af Öster under bataljen borttappade ljusstumpen. Lyckligtvis hade denna hjälpreda icke af sin långa vistelse i Östers fickor blifvit så svart, att vi ej efter förbrukning af ett antal tändstickor skulle hittat den fingerlånga stearinbiten, hvarpå vi liknande lyktgubbar i den stilla natten genomletade skuggorna under de täta al- och enbuskarna. Ungefär tjugu steg från stället ditåt jag skjutit, påträffades slutligen den andra gräflingen död, lika stor och vacker som den första.

Därmed var jakten afslutad, och vi dilettanter uti sådan sport kunde ju känna oss belåtna och vara stolta öfver resultatet; blott Östers nöje var betydligt grumladt.

På gräflingarna hopbundos bakbenen, Östers mordvapen stacks under surrningarna, och så buro vi på axlarna, tysta och högtidliga, vårt byte hem, dit vi anlände långt efter midnatt rätt uttröttade och medfarna. Följande morgon gräfde Öster ned sin Kurre, som han länge sörjde.

Öster beredde själf gräflingskinnen, ty den konsten kände han till, liksom att på smakligt sätt tillaga det eljes så ampert smakande köttet. Han gaf därtill följande föreskrift, sägande som Kajsa Warg: "Man tager" noga bort allt fett, förväller köttet i vatten med tillräckligt salt, litet peppar och än mindre lagerblad samt kokar eller steker det sedan färdigt med smör och äter det — helst kallt till smörgås. Probatum est! Smaka på vid tillfälle, jag har gjort så!

Ett och annat från Sommarbo.

Öster saknade sin Kurre och ändå nekade jag honom att skaffa sig en annan racka, ty jag hade fått nog af denna, hufvudsakligast emedan hunden icke dugde till annat än att gläfsa på ekorrar och hade flere dåliga egenskaper och karaktärsfel samt var illa uppfostrad. Därför blef jag ock ganska belåten med ödets skickelse, att Öster själf råkade afdagataga sin favorit.

Flere gånger hade vi gladt oss åt att vi genom villans läge vid skogskanten fingo göra en och annan inblick i naturlifvet där inne, och då skogens innevånare af princip lämnades i fred, blefvo de icke synnerligen skygga. Sålunda besöktes den ofvanför trädgården belägna åkern, sedan grödan bärgats, under några på hvarandra följande somrar af en tjädermamma, hvilken där tidigt på morgnarna vallade sina mer eller mindre vuxna kycklingar, troligen för att bland stubben söka korn eller insekter. Flere gånger sågo vi hela kullen springa omkring inom skotthåll från gärdesgården, sakta dragande sig längre undan, då de sågo sig observerade. Men fastän vi icke ofredade dem, blef denna idyll i fågelvärlden snart förstörd för oss, och ingen annan än Kurre var fridstöraren.

En söndagsmorgon var Kurre försvunnen och återkom först fram på förmiddagen; mycket trött lade han sig att sofva utan att vidröra den åt honom framsatta maten. Detta meddelades mig, och i tron att kräket var sjukt, såg jag närmare på det samt observerade några fina fågeldun omkring nosen. Det var tydligt att hunden begått lönmord på någon fågel och nu mätt af rofvet var trött efter jaktens ansträngning. Men Öster ville icke godkänna mina misstankar, då han icke förut märkt att hans hund jagade. Han trodde att Kurre kommit öfver någon bortkastad fågelvinge, den han söndertuggat. Då hunden hela sommarn var ute på villan och jag endast såg honom om söndagarna, kunde jag icke iakttaga hans bedrifter för att säkert afgöra, om han verkligen jagade på egen hand. Mina misstankar skulle dock snart bekräftas, ty redan följande söndagsmorgon kom Kurre hem medförande det nästan hela skinnet af en ung tjädertupp; mycket väl urskaladt och renslickadt lade han det vid köksdörren, liksom för att visas. Pigan, som fann skinnet och hade hundens mathållning sig anförtrodd, kunde också meddela, att han hela veckan saknat matlust. Det var således säkert, att han under tiden ödelagt tjäderflocken, som varit vår närmaste granne.

Tämligen förargad gjorde jag Öster förebråelser öfver denna hundens osed och dåliga dressyr, men han tycktes långtifrån anse jakten på egen hand som ett fel hos kräket; han antog det tvärtom vara ett slående bevis på dess inneboende fågelhundsnatur, som först nu sent omsider kom till utveckling. Min motvilja för Kurre tror jag ej att han rätt förstod eller gillade. Men tjädrarna försvunno ur villans grannskap, och då skadan engång var skedd, fick Öster behålla sin Kurre.