Jag hade stannat vid en kvarterstjock lummig björk, som sköt upp ur en knorrig albuske, hvilken erbjöd en lämplig stege för äntringen upp i trädet. Bössan hade jag på ryggen och det medförda brädet sköts upp förut samt lades på tvänne jämnhöga och någorlunda stadiga grenar närmare stammen. Det var icke lätt att placera sig på denna improviserade sits, men sedan detta väl lyckats och några kvistar undanskaffats, hade jag en skäligen bekväm och välbelägen utsiktspost, mycket angenämare än någon smal och sluttande björkgren, som det eljes blifvit min lott att sitta mig öm på.
Under dessa förberedelser för min bekvämlighet hade jag icke märkt hvart Öster tagit vägen, men erfor sedan att han suttit gränsle mellan de båda topparna af en buskväxt tall och haft det nog så obekvämt. Han kunde från sin plats skönja den bakom albusken belägna ingången.
Mörkret tilltog småningom och bakom träden i sydost stod fullmånens trinda skifva så blek och kall, som den på klara sensommarkvällar ofta synes i Tavastland, spridande föga ljus, men kastande skarpa, mörka skuggor. Den starka fuktigheten afsätter sig som dagg på allt, på löf, kläder och gevär, och man blir stelhändt och frusen.
Månen och tiden tycktes allt långsammare skrida framåt och framför grytet blef så mörkt, att ingången icke kunde skönjas i det svarta bälte, som ett par famnar bredt sträckte sig utefter hela sluttningen. Jag väntade att få se tindrande ögon och satt därför stirrande som en hypnotiserad åt det håll, där grytets ingång borde vara, och ständigt förnyande beslutet att trots vedermödorna ytterligare hålla ut en stund. Jag hoppades att månens framskridande slutligen skulle medföra bättre belysning och gräflingarne ändtligen komma fram. Men fåfäng var denna önskan, och jag misstänkte redan att grytet för länge sedan öfvergifvits och att Öster i fåvitsko narrat mig dit.
Under sådana betraktelser visste jag icke huru sent det blifvit, då plötsligt från afstånd hördes underliga ljud. Än liknade de gläfsandet af flere knärackor, än små grisars gnällande grymt. Oljudet kom hastigt närmare, hvarpå det tvärt tystnade och blott det buller förnams, som åstadkoms af djurs rusande på den hårda marken genom ris och buskar. Visst var jag skjutfärdig, då tumultet kom alldeles inpå och tycktes fara fram inom den mörka zonen från vänster sida mot ingången, men då djuren, som åstadkommo bullret, icke kunde skönjas i mörkret, kom jag mig ej för att skjuta. Mitt skott hade ock säkert blifvit en bom, då det var mig alldeles omöjligt att i hast afgöra när de framrusande djuren, som dock måste vara de hemkommande gräflingama, befunno sig vid ingången. Därpå blef det tyst, hvarför jag förmodade att gräflingarna nu voro i grytet. Efter några ögonblicks lyssnande beredde jag mig att stiga ned ur trädet. Då small ett skott, omedelbart åtföljdt af ömkeligt tjut och kvidande, hvilket dock strax slutade, sedan jag kommit ned och hört Öster kalla på mig.
Då jag hunnit fram, stod han vid ingången bakom albusken och framför honom låg hans trogna Kurre liflös; ofrivilligt hade Öster blifvit hans baneman. Som vi efter hemkomsten sågo, hade hunden rotat och bitit sig ut under väggen af sitt fängelse och väl fri spårat upp sin herre. Lockad af gräflingarnas oljud eller möjligen själf orsak därtill hade han omedelbart sedan djuren gått in i grytet kommit fram till den af Öster först utsatta snaran, där han nog varit sysselsatt med undersökande af spåren, då Öster, som ehuru albusken skymde sett konturerna af ett djur skymta vid ingången och antog detta vara gräflingarna på väg ut, sköt med förenämnda sorgliga påföljd.
Medan vi sakta samtalade härom, förblef det tyst i grytet, och då jag tröttnat på denna passiva jakt, röstade jag för hemfärd. Öster sade intet däremot, men tog likväl fram tändstickor och en ljusstump, hvilka artiklar han städse brukade bära på sig, samt tände eld för att efterse snarorna. Den ena snaran hade Kurre om framfoten, dock ej så åtdragen att han skulle suttit fast däri, men på marken syntes att han krafsat vid ingången. Vid undersökning af det andra hålet befanns snaran skjuten åt sidan, hvarför vi antogo att gräflingama trängt in mellan denna och grusväggen bakom och att de nu säkert befunno sig därinne. Då saken stod så, ansågo vi det icke förenligt med vår jägareära att utan närmare undersökning af grytet lämna detta tragiska ställe; men hvad återstod att göra? In i grusbacken kunde vi ej bryta oss utan redskap för sådant arbete.
Vi ansågo därför bäst att först åter gillra upp snarorna och satte därvid stenar på sidorna om den ena, så att djuren vid utgången måste passera genom densamma. Därpå uppsökte Öster en stör, med hvilken den andra ingången skulle undersökas. Under tiden förnams intet ljud ur grytet. Jag intog en lämplig plats för att kunna skjuta, om något djur blefve synligt på den ett par famnar framför blocket nu något bättre månbelysta terrängen.
Öster återkom med ett långt, klent gärdsel, otympligt nog som anfallsvapen genom den låga gången, och måste därför med knif undanrödja den hålet maskerande albusken. Därpå stack han gärdslet in i gången. Ur grytet kom dock tillsvidare intet och det visade sig att gärdslet ej nådde bottnen tillföljd af en krök uti gången. Vårt försök att ofreda gräflingarna i deras hem måste således anses misslyckadt, och där stodo vi åter lika förgäfves som förut. Öster företog sig nu det mödosamma arbetet att med knif kapa af gärdslet på midten samt att tälja en skåra i ena ändan, uti hvilken ljusstumpen sedan fästes och påtändes, hvarefter staken åter infördes i gången.
Då jag icke satte stor tillit till snaran intog jag åter skjutfärdig min förra ståndpunkt ofvanför grytet, ty det kunde ju hända att belysningen ej komme att behaga gräflingarna och att de rusade ut.