Hare och räf förstod Kurre sig alldeles icke på, sjöfågel och rapphöns skänkte han sitt förakt, på skogsfågel gläfsade han, då sådan låg skjuten på marken, men han uppsökte icke den fallne och skällde ej på den som satt i träd. Han var således ett alldeles oanvändbart kräk utom i fråga om ståndskall på ekorre, som var hans specialitet, med mycken möda inlärd af Öster till dennes älsklingssport, ekorrjakten. Denna hund var enligt min mening oss till mycket mera förtret än nöje, men tåldes för egarens skull, från hvilken han aldrig ville skiljas i godo, då denne skulle ut med mig.
Vid sådana tillfällen måste hunden fångas med försåt, hvilket oftast var mycket omständligt, ty han uppfattade genast hvad honom förestod, nämligen instängning i vedlidret. Slapp han sedan på något sätt ur fångenskapen, var han outtröttlig uti att snoka kring stränderna, tills han fick syn på oss, och då sam han huru långt som helst ut till båten, där han sedan våt och otreflig städse var till förargelse, vanligen i reflådorna.
På någon af dessa skogspromenader, från hvilka Öster alltid återvände utan jaktbyte af något slag, fann han uti Taulaniemi hemmans skog ungefär på en half mils afstånd från Sommarbo villa ett gräflingsgryt, och sedan dess öfvertygade han sig hvarje år att det fortfarande var bebodt samt påyrkade, att vi mot hösten borde försöka skjuta någon af invånarna. Väl hade Öster ensam flere gånger legat på lur vid grytet, och färska spår hade han sett, fastän herrskapet aldrig råkade vara hemma vid hans besök, och då hvarken han eller Kurre hade reda på huru sådan jakt skulle försiggå, blefvo deras bemödanden resultatlösa.
Sommaren 1879 stannade vi på Sommarbo in i september, och då fisket för säsongen redan förut afslutats, biföll jag Östers förnyade anhållan att följande lördagsafton vid fullmåne, i händelse af vackert väder, fresta lyckan på denna nya för oss båda lika okända jakt, d.v.s. att ligga i bakhåll för gräflingarna vid grytet. Lokalens beskaffenhet, där jakten skulle försiggå, var mig alldeles obekant och måste jag därför öfverlämna jaktledningen åt Öster. Han hade utfunderat följande:
Då grytet var beläget innanför kanten af en grusbacke, innehållande stora stenblock, och var försedt med två ingångar, hade han af glödgad och tvinnad fin mässingstråd tillverkat tvänne rännsnaror, hvilka han svärtat med sot och talg; dessa skulle anbringas framför ingångshålen. Vi skyttar borde gömma oss så godt sig göra lät på lämpligt ställe inom skotthåll och helst klifva upp i träd för att icke så lätt vädras af djuren. Jag hade visst hört eller läst om att man vid sådan jakt brukade ha hund och gräfva ut gräflingen ur grytet, samt omtalade detta för Öster. Han påstod dock, att detta vore omöjligt i det stenröset, hvarför jag ock intet vidare hade att invända mot hans operationsplan. Men då jag fått reda på, att det kunde blifva fråga om att en längre tid sitta som en fågel på kvist, beslöt jag medtaga en passande brädstump och däruti handlade jag klokt.
Lördagen blef en härlig sensommardag, klar och lugn men kylig. De första gulnade löfven föllo då och då från de af den redan lågt stående solen präktigt belysta björkarna, och glittrande spindelväfvar hängde i festoner öfver allt, fladdrande för det nästan omärkliga luftdraget.
Vi begåfvo oss af hemifrån vid 1/2 6 tiden på e.m. sedan Kurre som vanligt blifvit arresterad i vedlidret och där af sin herre försetts med mat och dryck samt en hvilobädd. Kurre hade nog dystra aningar, ty han var ovanligt svår att få fatt och afskedet blef mycket ömt, som om han anat att detta var det sista.
Strax efter solnedgången ankommo vi till stället, där grytet fanns. Den vackra aftonrodnaden belyste dess ingångar; den ena var belägen under ett stort ur grusbranten framskjutande och något öfverhängande större flyttblock, den andra låg vid pass tre famnar därifrån något undangömd af en gles albuske. Detta grytets läge i den mot sydost sig tvärt höjande grusbranten, hvilken ofvanför var beväxt med tät och reslig skog, medförde den olägenhet, att den bakom träden uppstigande fullmånen förhindrades att belysa platsen närmast framför ingångarna, hvilken omständighet sedan hade ödesdigra följder.
Då Öster var af den åsikt, att gräflingarna uppehöllo sig uti grytet till mörkrets inbrott och således vid vår framkomst borde vara hemma, hade vi på ditvägen kommit öfverens om att hvarken tala eller onödigt gå omkring i närheten däraf, hvarför han ock ensam begaf sig till ingångarna för att gillra snarorna.
Huru han utförde detta bakom albusken, kunde jag icke se från det ställe där jag stannat, men vid flyttblocket hängde snaran ned öfver detta omkring en fot framför hålet och lämnade således fri passage på båda sidor därom, såvida icke djuret sprang rätt fram då det rusade ur grytet.