Mellanstående buskar och ett uthus hindrade oss att se hvart de togo vägen, men plötsligt hörde vi hunden stämma upp ett ljudeligt triumftjut och Öster utbrast: "Nu ska vi jänk' oss däråt, för nu har han tat' en!" Så förhöll det sig på sätt och vis äfven, ty nedkomna till stranden sågo vi Hector stå ursinnigt skällande med nosen tätt öfver den i det kvartersdjupa vattnet tryckande haren, som underbart nog hade fått vår stora undertagshåf öfver sig och låg däri alldeles förskrämd och orörlig.
Öster klef ut i vattnet och lyfte upp jösse med håfven. Egendomligt nog hade hunden icke bitit haren, som nu först började sprattla uti den djupa säcken och fick alla fyra benen ut genom nätmaskorna.
Denna ovanliga fångst hade nog tillgått sålunda, att haren, som för reträtten valt den omkring tre fot breda öppningen mellan väggen af ett lider och gärdesgården, där han kanske förr kommit fram, nu i brådskan rusat in i håfven. Denna hade Öster kort förut ställt mot liderknuten, hvarifrån den förmodligen åkt ned och lagt sig liksom en ryssja tvärs öfver den smala gången, där några altelningar hållit den uti lämplig ställning.
Hector var svår att afhålla från fångsten och haren så förskrämd, att han utan bråk lät taga sig med händerna.
Djuret befanns vara en dräktig hona och återfick därför friheten på andra sidan af viken, långt nog från de frestande trädgårdslanden. Därmed slutade denna något ovanliga händelse; men Hector blef sedan en god harhund utan vidare dressyr.
"Människor, hundar, vargar, björnar,
Kattor, mårdar, vesslor, örnar,
Räfvar, kråkor, hökar, lo,
Lämna haren ingen ro;
Uggla, uf ej att förgäta;
Alla, alla honom fräta." (Gammal sanning.)
Då han bärga vill sitt skinn,
Rusar han i håfven in.
En jakt på gräfling i månsken.
Under de somrar vi vistades i Teisko hände det årligen någon gång, att då jag för tillfället ej var hågad att fara ut på äfventyr hvarken till lands eller sjös, Öster fick rå sig själf och fördrifva tiden efter behag. Han brukade vid sådana tillfällen efter jakttidens inträde ströfva ensam omkring i skog och mark, försedd med en gammal kort, enpipig, rakrefflad bössa, som i sin ungdom haft flintlås, och åtföljdes på dessa vandringar alltid af sin senapsgule "Kurre".
Denna Kurre sades vara afkomling af lappsk fågelhundras, men bråddes i sådant fall bra litet på sina förfäder; han var af medelstorlek, långullig, hade spetsiga öron, bar svansen i knorr öfver ryggen och saknade begåfning för vanlig jakt. Herre och hund voro hvarandra ovanligt tillgifna och kunde långa stunder sitta och se hvarandra stinnt in i ögonen.