Kl. 9 på f.m. rodde vi ut och jag stannade vid sundet på Koljonniemi samt sökte där ett passande bakhåll. I en 40 till 50 meter från stranden liggande förfallen lada, från hvilken jag hade utsikt öfver sundet, fann jag ett godt gömställe. Öster var en van krypskytt, som då han var ute på egen hand brukade öfva den konsten, och skulle nu om möjligt fälla tjädern, men om detta icke lyckades drifva fågeln öfver sundet till mig. Då jag stått på lur öfver en timme började jag förlora tålamodet och begaf mig närmare stranden, där en tät buske erbjöd en god gömma och friare utsikt öfver sundet.
Sedan jag där åter bidat en lång stund, kom ändtligen tjädern med surrande fart flygande sin gamla stråt, och jag hade god tid att göra mig skjutfärdig. Men antingen han varsnat mig eller af en tillfällig nyck kom att följa en annan kurs, allt nog, han fortsatte denna gång flykten längre längs sundet. Då fågeln flugit förbi och befann sig på c. 60 stegs afstånd, sköt jag, därvid förbiseende att han, om han träffades, kom att falla i vattnet. Så skedde, och som en sten gick tuppen till botten.
Då Öster slutligen anlände, tillverkade vi visserligen i hast en behjälplig dragg och arbetade därmed både länge och väl på "olycksplatsen", men våra ansträngningar voro tyvärr förgäfves. Djupet var ansenligt, 7 till 10 m, bottnen ett röse af stora stenar och en fågel är svår att få tag uti.
Enslingen på Koljonsaari undgick oss in i det sista!
En hare i håfven.
Af brännmästaren herr O. Gerlin i T:fors hade jag erhållit en stöfvarevalp af god ras och lydande det ståtliga namnet "Hector". Denne Hector var i sin ungdom en stor slyngel, ty allt hvad han på Sommarbo kunde åtkomma af gummigaloscher och andra skodon bar han till skogs och tuggade sönder, förmodligen af naturdrift för att uppöfva tuggmekaniken. Att injaga hunden på hare hade hvarken jag eller Öster tid eller erfarenhet till, och därför växte Hector upp som en okynnig lekkamrat åt barnen, till dess hans medfödda anlag en vacker dag på sommarn 1879 togo ut sin rätt och han på eget bevåg började drifva en hare, som varit dristig nog att komma allt för nära inpå honom, d.v.s. inom villans område. Detta område var afskildt från skogen genom en åker af flere tunnlands storlek och inhägnadt med en gärdesgård af mer än vanlig höjd. Å den inom stängslet intagna åkertegen af omkring tjugu stegs bredd och hundrafemtio stegs längd var anlagd en köksträdgård och potatistäppa, väl gödslad och betäckt med ovanligt frodig växtlighet, hvilket allt troligen förledde jösse att under de ljusa sommarnätterna utsträcka sina provianteringsexkursioner ända dit. Dessa närgångna besök, kartlagda på den daggfuktiga marken, måtte hafva väckt Hectors slumrande stöfvareinstinkt, ty en lördagsafton, då vi anlände med ångslupen, mötte oss barnen med underrättelsen, att hunden flere dagar å rad haft ett förskräckligt oväsen för sig och gjort stor förödelse i trädgårdslanden samt att man sett en hare skutta kring gården. Af denna beskrifning var tydligt nog hvad som försiggått, och en del af trädgårdstäppan såg verkligen ganska bedröfligt nedtrampad ut. Huruvida Hector fått tag i haren var icke kändt.
På morgonen följande dag ämnade vi oss tidigt ut att fiska. Då jag öppnade förstugudörren, slank Hector förbi mig och rusade öfver gården uppåt backen till trädgården. Vädret var klart och friskt och stark dagg hade fallit under natten.
Vid sjöstranden fann jag Öster sysselsatt med refvarnas iordningställande och skyndade mig att hjälpa till, då i detsamma ett ljudeligt hundgläfs hördes. Det var tydligt att Hector åter fått upp sin hare; vacker röst hade han och undan tycktes det gå med god fart. Öster hade lust att gå efter bössa, men ehuru tiden redan var inne, hade jag ingen håg för jakt så tidigt på sommarn. Dock gingo vi uppför backen för att se huru hunden bar sig åt och drefvet skulle sluta. Hector gnodde på värre, det bar med yrande fart i väg kring de störade bön- och ärtlanden och genom den höga potatisblasten, som böljade åt sidorna, så att man knappast kunde se om det var hare eller hund som for fram där, och då det troligen doftade hare litet hvarstädes, föreföll hunden alldeles rådvill samt återkom oupphörligt till ställen där han förut sökt.
Plötsligt sprang han till kanten af den två till tre famnar höga och ned mot gården tvärbrant stupande bergväggen mellan de där växande en- och tallbuskarna. Därifrån kom haren utrusande och gnodde undan utmed gångstigen förbi trädgårdslanden rätt fram mot oss. Vi stodo vid krökningen af denna stig, där den på det enda gångbara stället ledde utför sluttningen till byggningarne vid stranden, och tydligen ämnade jösse sig dit ned. Han hade nog kommit upp samma väg, ty det enda ställe där han kunde ha kringgått gärdsgården utan att hoppa öfver den var nere vid strandkanten, där det sjunkande vattnet i sjön lämnat den långgrunda bottnen bar på ett par famnars bredd och hvarest vi just hållit på med refvarna.
Haren måste alldeles tätt förbi oss; han skyggade med ett väldigt skutt åt sidan och hoppade vidare utför sluttningen och utefter gärdesgården nedåt sjön, följd i hälarna af Hector under fullt skall.