Månne det ej vore skäl för den som eger eller förhyr fiskevatten att på försök lägga ut sådana 2 till 3 famnar breda och 4 eller 5 famnar långa flottar på lämpliga ställen vid nakna och soliga sjöstränder, där de kunna lämna fiskarna skydd, skugga och svalka, hvilket de, såsom af det förutsagda tyckes framgå, behöfva och uppsöka. Kostnaderna därför kunna ej bli stora, då arbetet lätt kan utföras under vintern på isen och klent virke kan användas. Jag är säker på att det blefve till nytta och nöje för fiskare i allmänhet och bidroge till fiskens trefnad i många grunda och soliga sjöputtar; ty det är ondt om skugga för fiskarna vid de flesta stränder, där man t.ex. midt på dagen finner fisken i den glesa skuggan af en och annan albuske. Man tänke sig blott situationen enligt Atterboms kända vers:

"Solstrålarna, trängda tillhopa, af insjön ett eldhaf beredt", och den
Fahlcrantzska repliken därtill:

"Och fiskarna flämta och ropa, fy f—n hvad här börjar bli hett."

Oåtkomlig i lifvet och i döden.

Utmed yttre Teiskolavikens strand ligger i riktning från öster till väster en rad af holmar, bland hvilka Iso Koljonsaari är den största. Dess längd utgör c. 0,70 km och bredden väl knappast mera än 250 m. Holmen består egentligen blott af en bergås, som i väster når en höjd af 35 m och mot norr, väster och söder stupar ganska brant, medan östra ändan är lägre. Uppe på det af många och väderbitna tallar bevuxna krönet befinna sig lämningar efter ett eller flere förstörda stenkummel, s.k. jättekast, bland hvilka gråtrutar och fiskmåsar förr, d.v.s. innan stockflötningens härjaretåg här gick fram, gladde sig åt hemtrefliga häckningsplatser.

Holmens östra något mindre branta del stod för c. 25 år sedan klädd i gröfre tallskog, så äfven det närliggande fastlandet, skildt från holmen af ett 100 meter och därutöfver bredt och ganska djupt sund. Utsikten från holmens högsta topp är typisk för mellersta Finland, en vidsträckt, storslagen och föga odlad trakt med vidtförgrenade sjöar, vikar och holmar. Mot söder ser man öfver Koljonselkä och Näsijärvi ända bort till Tammerfors, västerut tvärs öfver fjärden och längs den milslånga viken till Intti by bortåt Kyrö, norrut åt Kuru kapell och öfver den holmbeströdda farleden till Muurola kanal samt mot öster öfver Teiskolaviken och skogarna bort mot Orivesi.

På de nämnda holmarna saknas odlingsbar mark, hvarjämte deras aflägsna läge och bristen på skogsbär gjorde att de sällan besöktes af allmoge. Detta vilda tillstånd och den vackra utsikten från Koljonsaari topp var anledningen till att jag en och annan gång under sommarens lopp gjorde utflykter till holmen, därvid medtagande familjen. Vid dessa besök hade vi flere år å rad och ständigt nästan på samma ställe skrämt upp en ensam tjädertupp, hvilken bland ormbunkar och ris tycktes ha sin hemvist och fristad. Sällan sågo vi mer än en skymt af honom och oftast var det endast de bullrande vingslagen och braket af torra tallkvistar, mot hvilka han under flykten törnade, som kungjorde att den gamle herrn tagit till vingarna, antagligen rätt missbelåten med att bli oroad af oss.

Det var den tiden ännu godt om tjäder på alla större holmar och uddar kring vattendraget, ehuru på allmogens egor fällor i mängd funnos gillrade, långt innan den lofgifna jakttiden ingått, men holmen hörde till Teiskola gård och där var fågeln fredad. Det egendomliga med denna "vår" tjäder var dock, att han alltid visade sig för oss och förekom på samma ställe, samt att han städse var ensam och tycktes vara ovanligt stor. Vi började därför så småningom längta efter att göra hans närmare bekantskap, hoc est att få väga honom.

Denna åstundan återkom årligen mot sommarns slut, och under tre på hvarandra följande år hade vi försökt att komma åt den gamles lif. Alltid dock förgäfves. Vanligen uppskrämd nära holmens östra ända flydde han städse upp mot höjden i väster, och förföljde vi honom där, så lyfte han redan på långt håll, flög ett stycke ut öfver sjön, vände sedan i riktning mot sundet och sträckte längs detta till ett ställe å Koljonniemi där skogen stod lägre och glesare, hvarefter han försvann. Riktningen för flykten var alltid densamma.

Vi hade så hunnit till de sista dagarna i augusti 1879, och då skulle tjäderjakten än en gång företagas, men nu efter en ny plan, som var baserad på tuppens städse gifna återtågslinje. Jag ämnade ställa mig i försåt för honom på det ställe, där han hade för vana att vika af inåt fastlandet, medan Öster utförde afdrifningen på Koljonsaari.