För att slippa besväret att ro den långa omvägen från Teiskola gård till Toijala bondhemman, hade vi en klar, lugn och varm söndagsmorgon mot slutet af juli 1879 begifvit oss dit till fots den knappast två km långa landvägen, medförande såväl alla behöfliga fiskedon som en mängd småfisk till beten.
Byggnaderna å Toijala hemman ligga ett litet stycke från sjöstranden, och vid denna fanns då en gammal glestimrad och mossbelupen flottbro eller bykflotte, som låg med ena sidan mot land, där sjögräs och vass frodigt växte genom de stora springorna, den andra kanten däremot på ungefär 1,5 m. djupt vatten. På flotten fanns uppdragen den flatbottnade ekstock som enligt öfverenskommelse med husbonden af oss fick begagnas, men nu vid utskjutandet befanns mycket läck.
Detta obehag försökte Öster visst något afhjälpa genom inkilande af några säfstrån här och där i de stora springorna, dock tycktes detta föga hjälpa, ty öskaret fick flitigt användas, hvilket icke bidrog till nöjet. Vi beslöto att till en början fiska med drag, men trots den tidiga morgonstunden och ehuru det ena draget efter det andra försöktes, kunde intet af dem fresta någon af de många i sjön befintliga gäddorna och abborrarna till napp, och vi öfvergåfvo därför snart detta fiskesätt, sedan vi rott ett hvarf kring sjön.
Nu skulle metas, och undan för undan försöktes det ena välkända metstället efter det andra med sådana resultat, att denna eljes så fiskrika sjöputt på denna solblanka sommarmorgon föreföll oss lika liflös som det s.k. Döda hafvet påstås vara. Det hjälpte hvarken att bjuda på sprittande silfverblanka löjor eller feta och lifliga maskar; gäddor och abborrar voro omedgörliga. Öster påstod att vädret var "för mycket vackert", och kändt är ju äfven, att fisken icke gärna nappar på solklara varma sommardagar. Solstekta och misslynta öfver oturen och besväret med det ständiga ösandet ur den vattensjuka farkosten, beslöto vi fara dädan efter tre långa timmars förspilld möda. Sagdt och gjordt.
Ekstockens förända körde med god fart upp mot den förut omnämnda sköljflotten och jag kastade mina båda metspön sådana de voro efter sista upptagningen med beten på krokarna handlöst på flotten, ty ehuru jag hela tiden öst vatten, medan Öster rodde, var dock båten så fylld, att det blef brådtom att komma ur den. Då jag klef upp på flotten såg jag huru ett af mina spön var på väg till sjös, hvarför jag tog tag i det och märkte, att refven drogs ned genom en af springorna i flotten. Naturligtvis knyckte jag emot med spöet och kände då att något sprattlade på kroken, men upp på flotten kunde fångsten ej fäs, därtill var springan mellan stockarna alldeles för smal.
Det återstod intet annat än att bogsera den motsträfvige utefter springan till flottens kant, men där gjorde den stockarna förbindande tvärslån slut på allt vidare framåtskridande. Jag skulle fått lämna både fisken och tafsen, om icke Öster hjälpt mig. Han tog håfven, lade sig på flotten och famlade med håfven därunder, till dess jag kände att han drog refven med sig och fisken således var i håfven, hvarpå jag firade efter så mycket, att han kunde få fångsten upp ur vattnet. Det var en vackert grön abborre, och då dessa fiskar vanligtvis trifvas i sällskap och Öster menade, att de alla borde vara lika matfriska, så togo vi oss för att på allvar fresta dem vid hvar sin ända af flotten. Vi behöfde icke vänta på napp; men denna variation af metsporten var icke något lätt göra, och hur Öster såg ut efter en stunds öfning i den nya fångstmetoden på och under de gröna och slemmiga stockarna, kan man tänka sig. Detta tycktes dock icke vidare genera honom, ty vid min anmärkning därom sade han: "jag går väl och hälsar på abborrarna därhemma, då vi ä' färdiga med dem här, så bli paltorna åter rena".
Då vi således sent omsider kommit oss till dagens första fångst, så fortsattes metandet på detta ställe. Öster fick fullt göra att håfva upp både sin egen och min fångst, som nog var vida större, ty knappast hade han kommit upp på benen och hunnit få bete på sin krok, så fick han köra handändan af sitt metspö genom någon springa ned i bottnen och håfva upp min fisk, och när detta väl var utfördt, satt vanligtvis åter fisk på hans krok. Jag hjälpte honom då med den, och under tiden nappade det för mig, ty där nere var godt om hugade spekulanter, som höllo till godo med hvad dem bjöds; både småfisk och mask dugde åt dem, blott betet visades några tum under flottens botten.
Här inträffade alldeles detsamma som uti Teisko kyrksjö några år förut, ty fiskarna funnos liksom där blott i skuggan under flotten, och ett bete som lagts utanför blef orördt.
Vi höllo på med detta nöje en lång stund och kastade de fångade fiskarna i ekstocken, där det snart samlades en hel mängd. Det kom folk från gården, där man observerat vårt besynnerliga sysslande, och åskådarena voro mycket förvånade, då de sågo oss taga många vackra fiskar på ett ställe, där de icke haft en aning om att sådana kunde finnas. Afunden tystnade nog af att jag öfverlämnade halfva fångsten åt den därför tacksamma gårdsvärdinnan, men det förut omnämnda pratet om trolleri och hokus pokus samt söndagsfiske kunde icke stäfjas, hvarför vi snart plockade ihop våra tillhörigheter, trakterade de snälla abborrarna under flotten med de kvarblifna agnfiskarna och begåfvo oss på hemvägen, nöjda och glada att slutligen efter morgonens otur dock ha haft treflig sport. Den hemförda fisken vägde 12 skålpund.
Ledsamt nog har jag sedan dess icke vidare kunnat försöka detta fiskeställe, ty det blef sista gången jag fiskade i Toijala-sjön.