Röfvaretaktiken utfördes således med lika stor skicklighet af båda banditerna och tycktes de ha öfverenskommit att dela bytet jämnt emellan sig. Gärna hade vi kommit andmamma till hjälp, men då vi den gången ej medförde bössa, kunde vi endast med stenkast skrämma bort fienderna.
Vi undersökte boet och funno sex ägg kvar. Skalen efter de röfvade hittades ock på marken med hål, som fullt motsvarade kråknäbbens tvärsektion. De voro väl utsupna och icke spräckta, hvarföre måste antagas, att hugget med näbben utförts med styrka och vana.
Då vi nu ämnade upptaga de uteliggande refvarna, beslöto vi att först senare ro hem efter bössa och försöka komma åt kråkorna, ty vi insågo nog, att de icke ämnade prisgifva ett uppspejadt byte så lätt och att anden icke skulle få fred, så länge hon hade något att förlora.
Då vi efter tvänne timmar återvände, syntes inga kråkor till, och i den tron att de för denna gång åtnöjt sig med det byte vi såg dem komma öfver, lade vi till och gingo i land. Men vi hade hoppats förgäfves, ty redan vid vattenkanten hittades ett tomt skal och på ringa afstånd från boet ännu flere. Boet hade inom den korta tiden af två timmar blifvit totalt utplundradt och gräsanden var försvunnen. Hon hade således äfven fått denna försenade, troligen andra äggläggning förstörd. Så snabbt hade röfvarna opererat och förskaffat sig ett godt frukostmål af fyra ägg hvar.
Underligt är således ej, att det redan den tiden var ondt om änder på vattnen där i trakten, och så torde väl äfven för närvarande vara förhållandet; ty kråkorna hafva nog icke glömt bort konsten att lura änder och dessutom hafva stockflötare och andra kringstrykare allt sedan 1860-talet, då Piispala stockrullbanor kommo i gång, gjort sitt till att där utrota den förr så rika fågelvärlden.
Med änderna försvunno trutar, måsar, tärnor och tjädrar med förvånande hastighet från holmar och stränder kring Koljonselkä, där de förr voro allmänna och så mycket bidrogo till att upplifva den dem förutan rätt döda och enformiga naturen. Blott kråkorna och lommarna blefvo kvar, ty dem ratar väl t.o.m. stockflötaren!
Denna episod ur lifvet i djurvärlden visar tydligt, att det icke är så dåligt beställdt med hvad man måste kalla kråkornas förstånd och kombinationsförmåga, eftersom de äro i stånd att planlägga och utföra ett så väl uttänkt bofstreck. Ty om de ock anses endast upprepa af förfäderna lärda knep, så måste dock från första början någon kråka varit uppfinnare af intrigen, och jag kan icke tro, att denna enbart kan förklaras med ärftlighetsprincipen.
Vi beslöto att efter den nu gjorda erfarenheten mera än hittills hålla efter kråkorna och sköto rätt många, mest i flykten, ty de visa ju äfven sitt förstånd däruti, att de ej släppa någon med bössa i hand inom skotthåll, då de sitta på marken eller i träd, hvaremot de icke generas af att man pekar åt dem med störar, åror och styrblad huru mycket som helst.
En fiskefärd på Toijala-sjön.
Att meta, då fisken nappar lifligt, är nog ett stort nöje för enhvar som har håg för denna sport, men detta nöje är säkert störst, då man förut pröfvat det ena välkända metstället efter det andra med endast negativa resultat och däraf smått förargad helt oväntadt träffar på ett stim duktiga, matfriska abborrar på ett ställe, där man allra minst väntat det.