— Förvaltaren är kvar, svarade magistern och berättade, att han ganska enträget utfrågat förvaltaren angående orsaken till kommerserådets plötsliga uppbrott. Förvaltaren hade sagt, att kommerserådet råkat i fiendskap med bergmästarn och var och en visste, att i den striden var flykt bättre än fäkta. Dessutom hade han grämt sig över vackra Majkens giftermål med drängen och trivdes icke längre på Hilleborn. Huset stod nu öde och då sprickor och skavanker inte längre doldes av mattor, dyrbara möbler och bonader, såg det ganska ruskigt ut. Barbro frågade ännu en gång:
— Står då Hilleborn alldeles öde?
Magistern jakade. Barbro sade:
— Kära Ekmarck, vi ska nu leva för oss själva, och vi ska hålla oss tysta som möss. Sänd genast återbud till våra vänner, bind en näsduk kring klockans kläpp, så att inte ens vinden kan ringa folk till Frötjärn. Se det är villkoret för att bergmästarn skall låta mig taga Hilleborn i besittning. Men hur är det möjligt att hela huset kan stå öde? Det finns väl folk i flyglarna?
Magistern svarade, att drängarna och en del av tjänstefolket nu som förut bebodde flyglarna. Barbro tycktes icke nöjd med svaret. Magistern skyndade att sända återbud till gårdarna runt Kroken. Han var ganska ivrig att lyda Barbros befallning, ty det tycktes honom bra angenämt att under någon tid leva på Frötjärn ensam med Barbro Backe. Raslingarna läto sig emellertid icke genast avspisas. De togo titt och tätt sin väg förbi Frötjärn och gjorde sig ärende med att efterhöra fru Barbros tillstånd. Magistern lät i början av allén fälla en bom över vägen, och ställde vid bommen en pojke, som kunde ge de frågvisa besked. Raslingarna rodde då mangrant in i vassen under Kungshällen och väntade att Barbro som vanligt skulle stiga upp till klockstapeln för att se solen sjunka i Hilleborns skog. Men Barbro gick icke ens ned i trädgården och Raslingarna fingo återvända hem med tomma fiskkorgar och snopna miner. Enträgnast var oxhandlaren Gellin, han körde varje afton av och an på vägen och det dröjde inte länge, förrän Lotten Schager smög sig ned till grinden och gav honom möte. Barbro sände då Lotten till Herrlestorp och fick äntligen vara i fred. Magistern och Brita Billman voro hennes sällskap.
En dag sade Brita:
— Här leva vi som i ett fängelse. Robert Fielding skulle svarva mig en nystpinne, som jag behövde så väl. Men han får ju inte sätta foten på Frötjärns mark.
Magistern lovade, att han skulle ro över till Vassbro och hämta pinnen. Brita sade:
— Ro då ända fram till Bånga och hör efter, hur det står till med far.
Magistern sade: