— Inte är majorn på Bånga. Han sitter för jämnan hos Gert Bourmaister på Hilleborn.
Barbro, som satt mitt emot honom, steg nu plötsligt upp från bordet och gick bort till skänken. Hon drog ut lådor och rörde om bland silvret men återvände icke desto mindre tomhänt till bordet. Efter en stund sade hon:
— Man kan bra lite tro på magisterns ord. Sa han inte här för leden, att Hilleborn stod alldeles öde? Jag frågade ändå ett par gånger.
Magistern svarade ganska trumpet, att Billman inte var bofast på Hilleborn, och vad Gert Bourmaister beträffade, så räknade han honom inte, eftersom han ännu var så svag, att han knappast kunde stå på benen. Barbro frågade, var de båda herrarna fingo mat ifrån, när herrgårdsköket stod tomt. Magistern svarade:
— Maten bry de sig väl lite om, så länge de ha fullt upp med dryckjom. Och det tyckte jag mig förmärka, att de hade.
Barbro sade:
— Det vore en skam för dig, Brita, om du skulle sitta här i överflöd, under det att din far saknade det nödvändigaste. Låt oss genast gå ned i köket och packa ett par korgar fulla. Magistern kan hänga dem på en stång och rida över till Hilleborn.
Magistern blev ännu mera tvär och trumpen.
— Fru Barbro sade, att vi skulle leva för oss själva här på Frötjärn. Nu ser jag, att jag också är till överlopps. Illa sedd blir mångt betrodd, sägs det. Och nog får jag springa ärenden. Men skynda nu med korgarna, så ska det vara gjort i nafs. Dåligt skämt och sur fisk ska en inte tugga för länge.
Han sadlade sin grålle, Barbro och Brita buro ut stången med korgarna och lade den, så att den vägde jämnt över hästryggen. Magistern satte sporrarna till och brydde sig litet om, att läckerheterna dansade i korgarna. Men så småningom saktade grållen farten, och magistern gitte inte driva på. Han tyckte sig klarligen förstå, att Barbro hittat på ärendet endast för att få honom ur vägen. Han betänkte, att han länge nog ätit nådebröd på Frötjärn och att han för Barbro icke kunde vara annat än en besvärlig snyltare. Allt detta gjorde honom mycket nedstämd och på samma gång ursinnig. När han äntligen höll utanför drängflygeln på Hilleborn, lyfte han stången över hästens huvud, vräkte korgarna i backen och ropade: