— Här har du, Billman. Brita sänder dig täring.
Billman lutade sig ut genom fönstret och tillsade magistern att bära upp korgarna. De skulle alla tre äta sig sprickmätta och dricka sig under bordet till Britas ära. Men Ekmarck sade:
— Nu gitter jag inte stanna på bondlandet längre. I stan har man den fördelen, att nattvakten bär en till kurran.
Bourmaister stack sin nakna arm ut genom fönstret och viftade med en kortlek. Magistern lämnade hästen och korgarna åt en piga och steg upp till de båda herrarna. De satte sig genast till bords och började spela. Billman och Bourmaister hade tömt åtskilliga flaskor. Magistern skyndade att dricka i kapp, men när han druckit och spelat några timmar reste han sig plötsligt, kastade korten och sade:
— Det tör ändå vara bäst att jag rider hem. Det är mörkt om nätterna nu, och fru Barbro kanske saknar att inte ha en karl i huset.
Bourmaister, som på grund av såret talade litet och lågmält, fällde upp korten framför ansiktet och granskade dem.
— Du behöver inte vara orolig för hennes skull, Ekmarck, sade han. För vid pass ett år sen var jag en sorts ridknekt åt fru Barbro Backe. När jag lämnade tjänsten, trodde jag nästan, att hon skulle sakna drängen. Men det var inte fallet. Vad hon då saknade var pengar. Nu tror jag inte, att hon saknar någonting.
Magistern tog åter till korten för att avsluta spelet stående. Men majoren drog honom ned på stolen. Fru Barbro hade rättaren och flera manliga tjänare. Hon kunde väl inte vara annat än glad att slippa en sådan bönhas som magistern. Magistern svarade helt beskedligt, att Billman kunde ha rätt, och han stannade vid spelbordet och vid flaskorna. Men efter en stund blev han åter orolig.
— Det rinner mig i hågen, sade han, att fru Barbro i alla fall tör vänta mig hem. Hon är så angelägen att få underrättelser från Hilleborn.
Bourmaister sade: