— Det är tids nog i morgon. Då kan du hälsa henne, att bergmästarn drivit bort de flesta av den här släkten. Och att den siste Bourmaister ber om anstånd ännu en vecka, så ska han nog släpa sig hädan.
Billman brast i skratt.
— För alla de gånger jag sagt dig, Gert, att fru Barbro köper Hilleborn för din skull alldeles som bonden köpte stian för grisen. Du vore väl tokig, om du inte följde med i köpet.
Gert Bourmaister reste sig upp. Av sjukdom och dryckenskap var han så matt i benen, att han måste stödja sig mot bordet.
Han sade:
— Tror du Ekmarck ett enda ord av vad den där karn pratar?
Magistern svängde med huvudet fram och tillbaka. Han var så drucken, att han inte skönjde korten och likväl tycktes det honom att hans yrsel var långt ifrån tillräcklig. Han slängde med huvudet som om han velat slänga ut den sista droppen förnuft.
Han lallade:
— Kvinnfolk, gossen min, kvinnfolk släppa inte kammen förrän de tappat sista hårstrået. Så heter det, ja. Och Barbro har ett hår. Nej, gud vad det är vackert. Nog blir det en gosse — en gosse — en gosse — som reder ut Barbro Backes hår.
Bourmaister sade: