— Jag har lovat den här Billman, att när jag fått krafter i kroppen, ska vi slåss. Vi ska slåss på kniv eller hur han behagar. Nu lovar jag dig detsamma.
Han raglade bort till soffan. Billman skrattade överljutt och magistern gled långsamt ned från stolen.
Följande dag vid middagstid stannade magistern och hans grålle framför Frötjärns trappa. Han steg inte av hästen utan ropade, att fru Barbro skulle komma ut. När hon kom i dörren började han tala mycket fort och med snubblande tunga.
— Billman hälsar hennes nåd och tackar för maten. Den kommer nog att smaka. Vad den andra karn beträffar, jag menar Bourmaister, så var han full när jag kom och full när jag gick. Och full är han för jämnan, det ska påskynda sårläkningen. Eljest har jag ingenting att berätta mer än det att Billman och jag talade illa om hennes nåd och att den andre för den skull lovade oss smörj eller döden och djävulen, så snart han tillfrisknat. Nu vet hennes nåd det. Jo, han hälsade också, att han skulle släpa sig undan, så snart det behagade hennes nåd att taga Hilleborn i besittning.
Barbro vände sig långsamt om och gick in i förstugan. Magistern dröjde vid trappan, han stirrade slött på hästhuvudet, väntade att grållen självmant skulle giva sig i väg. Eller väntade på något annat. Och efter en stund kom Barbro tillbaka. Hon lämnade honom ett förseglat brev och bad honom skyndsamt rida till staden för att bringa brevet i bergmästarens händer. Magistern nickade. Han frågade, om han kunde få vila en timme eller två på Frötjärn. Barbro svarade, att hon i så fall måste sända ett annat bud. Magistern nickade, stoppade brevet i rocken och samlade tyglarna. Han sade:
— Är det eljest någon hälsning?
— Bara vad som står i brevet och att jag väntar på svaret i åtta dagar men inte mer.
Magistern nickade för tredje gången. Han gav Barbro en lång blick och i det han vände hästen, sade han:
— Jag kan väl tillägga, att fru Barbro är vit som ett lakan i ansiktet. Att se in i hennes ögon, det är som att se ner i djupa brunnar utan vatten. Ingenting glänser där, det är bara svart. Det är bara tomma hål. Jag kan se skallen som den ska ligga på Raslinge körgård intill uppståndelsen. Jag kan säga det och mer till, sen jag nu lärt mig att tala illa om fru Barbro.
Han förde fingrarna till hattbrättet och red därifrån.