Fram på eftermiddagen red han in genom stadstullen. Han var då alldeles förbi av trötthet och ännu mer av törst. Han borgade en slant och gick till krogen. Gamla vänner togo emot honom på det hjärtligaste sätt, och han glömde snart sin sorg. Likaså glömde han brevet. Han tillbragte två dygn i sus och dus men råkade snart i klammeri. Fordringsägare döko upp i dimman och krävde honom för skulder, som rätteligen borde ha varit glömda. Tredje dagen uteslöts han på ett skymfligt sätt ur vänlaget. Det berodde på ett misstag, och han gitte icke försvara sin heder. Nu råkade han i slang med sämre folk och satt redan på tredje dagen i kurran. Hans kläder genomletades och tack vare denna omständighet kom brevet slutligen fram till bergmästaren. Själv hade han under de närmaste dagarna icke tid att tänka vare sig på brevet eller på fru Barbro. Stadsfiskal och borgmästare plågade honom med en massa frågor, som han icke gitte besvara. Fyra nattväktare framkastade vissa beskyllningar. Han gitte icke förneka. Hans tankar voro långt borta från dessa finkeldoftande kamrater och bistra lagmän. På sjätte dagen dömdes han till dryga böter. På sjunde dagens morgon erfor han, att bergmästare Rygell betalat böterna. Han brydde sig inte om att grubbla över denna frikostighet, men den förde hans tankar till Frötjärn. Och han beslöt att begiva sig dit, icke i fåvitsko dock, för sitt nöjes skull, utan i en alldeles bestämd avsikt. Han ville dränka sig i sjön strax nedanför hällen vid Frötjärn. Där vattnet, sett på något avstånd, är alldeles blått.

En solskensdag i medio av augusti återvände magistern till Frötjärn. Han red upp på stallbacken, svängde sig ur sadeln och lämnade åt vallacken att själv söka spilta. Piskande dammet ur nankinsbyxorna och den mellanblå syrtuten vandrade han ganska dristigt, som hans sed var, genom trädgården. Han tänkte i den stunden bra litet på fru Barbro eller på någon annan. Stora porten var stängd, fönsterluckorna tillslutna. Han gick ut på terrassen, som vetter åt söder, åt sjön. Rosenhäcken var vid denna tid så förvildad, att han endast med möda och under många förbannelser kunde tränga sig fram. Förvildad men icke oskön. Och halvt dold av törnet badade en järnkvinna sina regelbundet formade lemmar i ett träskgrönt vatten. Magistern plockade visset löv från hennes lockar, från hennes mun, axlar, barm. Vad här är stilla, tänkte han, vad jag är trött. Nu snart går jag ned till badstället.

Han höjde sig på tåspetsarna för att över rosor och syrener få en skymt av sjön. Han såg röda och vita pioner lysa mellan fruktträden, han såg grenar bugnande under rodnande frukter, han såg björklövet sakta vagga av och an, han såg säven buga.

Jag skall plocka blommor, tänkte han. Hur älskligt att plocka blommor. Jag har ingen käresta för buketten, men jag kan alltid hålla den i näven. Då ser Vår Herre att jag går i solen och plockar blommor. Ett sådant lamm, säger han. Och den skyller folk för att supa! Skriv upp i boken, att magister Ekmarck går spiknykter på Frötjärn och plockar blommor.

Men han kände rätt väl sitt elände.

Jag är en gammal hund, tänkte han, gnagen av mal och mått. Gamla hundar gömma sig, när stunden är kommen. Ingenting kan jag begynna, ingenting har jag att avsluta. Vad är jag? Känner bara buken, den hänger som en säck mellan stolpar. Röta är i hela min kropp. Själen tog visst Herren, jag förmärker den icke. Det hände en gång, att jag grät så förskräckligt. Mor skulle minnas det, som hon ojade sig. Det var hiskligt. Någon hade givit mig ett löfte och brutit. Det hände mig förr och det hände mig sen. Men den gången grät jag så hiskligt.

Han gick genom trädgården och betraktade blommorna. Han rev till sig några gula kalkar, några strån, några kvistar. Han höll det framför sig i öppna handen. Så vände han handen långsamt och kvistarna och blommorna och några vissna löv föllo till marken.

Nej, inte kan jag gråta mer, tänkte han, och inte kan jag plocka blommor. Vår Herre vet, hur det är fatt, han vet, varför jag kom till Frötjärn. Det gäller bara att få kroppen under vatten. Själen har jag tagit, men kroppen kan väl Ekmarcken sköta med själv. Ställ honom där det är tyst, ställ honom i Frötjärns trädgård och låt honom besinna sig. Så vet han, vad han har att göra.

Han dröjde ett ögonblick för att lyssna. Han tyckte sig höra röster nere från stranden. Om jag möter kvinnfolken, sade han till sig själv, så kom ihåg, att jag går runt hällen, där ingen ser mig.

Stillsamt med korta tunga steg, med armarna slappt hängande gick han utför stora gången, som leder till sjön. Jag blundar, tänkte han, och går rakt fram. Jag kränger inte av mig rocken. Paltorna ha gjort sin tjänst. Det enda skulle vara stövlarna. Ack, ack, varför skall jag behöva tänka på sådant strunt? Grållen tar Rygell, fast den egentligen är svärdfejarns i Örebro. Spänns han för plog så stupar han. Jag kunde ha skrivit några ord om Grållen —