Han slog sig tvärs över benen med spöt.
Vill du slippa undan, Anders lille? Gå på! Tvekar du, så blir det aldrig gjort. Tänk på, att sjön är blå. Jag minns en flicka med blå kjortel. Nu är det till henne jag går. Jag lägger huvut i hennes knä. Tänk — inte schasar hon undan mig som en ärbar flicka, och inte biter hon mig i läpparna som en slinka. Hon lägger sina händer över min nacke, tunga, mjuka, svala händer. Så trycker hon ned huvudet, trycker djupare. Tills jag spritter till för andnöd. Ett tag. Och så somnar —
Sjögräset krasade under fötterna, han ryckte till och dröjde i steget. Han gick långsamt bland stenarna, rädd att falla. När vattnet trängde genom stöveln, måste han slå upp ögonen. Han slöt dem åter, ljuset över vattenytan var plågsamt skarpt. Och utan att tveka gick han så långt ut i det blå vattnet, att det stod honom till midjan. Där stannade han, hejdad av en kvinnlig stämma. Men egentligen borde han icke ha stannat. Ty rösten ropade:
— Gå bara på, magistern, gå bara på!
Han vred huvudet åt höger och öppnade ögonen. På den skära, glittrande stenen som ligger kastad ett stycke utanför Kungshällen, satt en vitklädd flicka och bredvid henne ännu en, klädd i vitt. Och han tyckte sig skönja en hel rad av flickor, alla klädda i vitt och sittande som sjöfåglar på stenarna ända långt in under hällen. Han tänkte:
Det kan icke vara Barbro. Hon kan inte sitta så där på huk, det skulle göra för ont i bröstet. Det är säkert bergmästarns pigor och kanske Brita, som kommit ned till stranden för att bada. Skulle jag stanna och betrakta dem?
Men det var en tanke utan innehåll och mening. Magistern var redan en död man, drunknad i den leda, som ett olyckligt och lastbart liv alstrar. Han var en kropp utan själ, en förpinad, uttröttad kropp. Vad han ännu ägde av vilja, trådde oemotståndligt mot döden. Endast några ögonblick och ingenting annat skilde honom från målet.
Det är mig också värdigt, tänkte han, att dessa unga kvinnor med likgiltighet betrakta min dödskamp.
Trevande med foten bland stenarna fortsatte han sin färd. Vattnets kyla besvärade icke längre. En behaglig mattighet tyngde hans lemmar, ögonlocken voro sömntunga. Det susade i öronen. Genom suset urskilde han den milda flickrösten, avlägset, avlägset —
— Gå bara på, magistern, gå bara på.