Han tyckte sig igenkänna Britas röst. Han log.
Hon vet inte, vad hon säger. Hon tror, att jag gör det här på narri. Det är orätt av mig att inte skicka bort dem. Ett sådant skrik ett sådant leverne, när jag försvinner! Jag måste säga henne ett ord —
Och utan att vända på huvudet, ropade han:
— Vet — mamsell — vad jag tänker göra?
Svaret kom snabbt som eko från hällen.
— Magistern tänker dränka sig.
Då stannade han. Han kände över skuldrorna en kyla kyligare än vattnets. Bröstet klämdes ihop av en plötslig ångest, han kunde icke draga andan. Han dröjde på samma plats i flera sekunder, kanske minuter. Men slutligen blev han herre över sig själv. Han sade:
— Alldeles riktigt, jag tänker dö. Och jag förbjuder Barbro att medelst skrik eller på annat sätt söka hindra mitt förehavande.
Rösten svarade:
— Gå bara på. Ingen skall hindra.