Han gick verkligen på. Men han kände icke längre samma lugna, ljuvliga likgiltighet. Han var tvärtom mycket bedrövad, och han var ond, han var ursinnig. Det är Barbro Backe, tänkte han. Det kan icke vara någon annan än det där lilla vidundret. Kanske att hon är svagsint? En klok människa skulle inte kunna se mig dö så där utan vidare. Man räddar ju en hund. Jag dränkte en gång fyra kattungar — å, det var bra otäckt. Jag skulle inte vilja göra om den saken. Nej, det är bäst att dö. Människorna äro grymmare, än vad man vill tro. I synnerhet kvinnorna, ja, i synnerhet kvinnorna. Det bekommer dem inte alls. Ingenting! Å, alltid finns det någon annan, som fjäsar för dem. Där red jag på Grållen alldeles som vanligt. Jag hoppade av på stallbacken. Jag kliver omkring i trädgården. Och så faller det mig in, att jag aldrig mer vill plocka blommor och aldrig gråta mer. Just så var det. Tänk vilka dumheter! I kväll kunde jag ha lånat bergmästarns bössa och gått i vassen och skjutit änder. Eller jag kunde ha satt ut kräftburarna. Nu får du inga kräftor, min Barbro! Å, hon skaffar sig nog. Gå på säger hon. En sådan elak människa. Ja, nu är det bara att gå på. Hur skulle jag kunna vända? Skulle jag komma krafsande upp på strand, skaka mig som en våt hund? Usch nej, jag vill ju ner i säcken. Varför går jag så långsamt? Snart ropar hon igen. Gå på.
Och han skyndar. Det bryr honom icke längre att stenarna glida undan. Vattnet håller honom uppe. Han sträcker ofrivilligt ut armarna till simtag men trycker dem åter hastigt in till kroppen. Rörelsen för honom ännu ett stycke ut på djupet. Vattnet kittlar honom på hakan.
En sådan genomelak människa tänker han åter och åter. Jaså, det gör ingenting, att jag drunknar? När man inte med lugn kan se en hund drunkna? Vackert! Jag kunde ha lust att vända om bara för att slå henne i ansiktet. Sedan kunde jag hoppa ifrån hällen. Nej, jag skulle spotta på henne. Vad du är dum, skulle jag säga. Just det, ingenting annat. Vad du är dum! Föraktar mig så gränslöst, att du inte vill röra ett finger för min skull. Jag skulle vilja leva i hundra år bara för att få säga dig, att du är dum. Jag skulle säga till alla människor — dumma — skulle jag säga — dumma —
Han knyter händerna och lyfter dem högt över huvudet.
Då ropar Barbro:
— Stanna!
Magistern lystrar till. Det sorlar så. Han lyssnar. Och nu hör han alldeles tydligt att hon ropar:
— Stanna!
Magistern ler, slår upp ögonen och bländas av sol och vatten.
Det är så dags, kära Barbro, tänker han. Men jag är ändå bra glad —