Blodet spränger i tinningarna, blod och vatten sorla i bröstet. Han vill pressa samman läpparna, men de vika sig uppåt och nedåt, vika sig som en blomknopps blad och blotta tänderna.

Likväl känner sig magister Ekmarck ganska lycklig och vill i detta ögonblick verkligen dö.

Barbro Backes brev, som magistern glömde i sin ficka och som slutligen genom rättvisans försorg överlämnades åt bergmästaren lydde sålunda:

— Käre Rygell!

Jag kräver nu, att bergmästaren uppfyller sitt löfte, som var att giva mig Hilleborn utan förbehåll. Bergmästaren har flerfaldiga gånger frågat mig, vilka avsikter jag kunde hava med gården. Jag svarar nu som tillförne, att jag vill skänka bort Hilleborn, som man skänker ett äpple. Bergmästaren vill icke tro, att en förnuftig person kan handla så lättsinnigt. Mitt förnuft är emellertid av sådan beskaffenhet, att jag vill skänka Hilleborn åt den mig behagar.

Om bergmästaren icke inom åtta dagar efter brevets mottagande låter höra av sig, anser jag mig fri från alla förpliktelser. Och lämnar då Frötjärn. Vill åter bergmästaren uppfylla sitt löfte, skall jag för all framtid nogsamt rätta mig efter alla föreskrifter och befallningar samt förbliva bergmästarens lydiga

Barbro.

P. S. Jag sänder brevet med magister Ekmarck och är nu ensam på Frötjärn. Vad som talas om mig, vet jag icke men kan med sanning försäkra att mina handlingar äro ärbara. Bergmästaren har givit Jon i Losätra i uppdrag att efterforska, huruvida jag besöker Gert Bourmaister på Hilleborn eller han mig. Jag har icke sett Gert sedan den dagen på Falla, då han räddade bergmästarens liv. Och jag vill endast se honom en gång till i detta livet. Bergmästaren kan gärna vara mig följaktig vid det tillfället. Jag tänker då giva honom Hilleborn alldeles som han en gång skänkte Barbro Backe det största och vackraste äpplet på Skara torg.

D. S.

Barbro trodde, att bergmästaren genast skulle återvända till Frötjärn eller åtminstone besvara brevet. Hon förhörde sig om vägens längd och räknade ut, att magistern inom fem timmar borde anlända till staden. Hon gav honom ytterligare en timme för att finna bergmästaren. Klockan halv åtta på kvällen borde brevet vara framlämnat. Hon ställde sig framför pendylen, och för att noga utmäta den nödiga tiden började hon efterhärma bergmästarens rörelser. Hon föreställde sig, att Rygell satt i källarsalen eller på sitt rum. Hon satte sig vid bordet och låtsades äta, tuggande sävligt och grundligt, som bergmästaren plägade. Nu trädde magistern in i rummet. Hon gav honom en lång sidoblick, tuggade ännu en stund, torkade sig om munnen, nickade, räckte fram handen. Hon gjorde i släpande ton frågor om Frötjärn, om skörden, om kreaturen, om Barbro. Nu räckte magistern fram brevet. Hon tog det, granskade utanskriften, letade en stund efter brillorna, fäste dem varligt bakom öronen, tog åter brevet, vände det, bröt det och började läsa. Hon läste brevet i tankarna tre eller fyra gånger. Hon låtsades försjunka i tankar. Men på en sekund hade hennes tankar säkerligen hunnit lika långt som Rygells på en timme. Hon gav honom en timmes betänketid. Klockan nio stod hon alltjämt framför pendylen med pekfingret följande minutvisaren. Hon skrev på glaset: