Med anledning av kära Barbros brev kommer jag — kommer icke —
Hon förseglade brevet, skrev utanskriften, glömde inte ens att i runda fem minuter leta efter munlacket. Klockan tio var magistern färdig att resa. Klockan tre på morgonen, eller senast fyra eller allra senast fem skulle han vara på Frötjärn. Hon väntade hela natten framför pendylen.
Barbro Backe hade yppat sin hemlighet. Hon trodde, att varje minut, varje ögonblick fylldes av denna hemlighet, att tiden icke ruvade någonting annat. Hon hade öppnat buren för sin fågel och hörde ingenting annat än dess vingslag.
Hon väntade i sju dygn. Så småningom blev hon lugnare. Hon sade sig, att om bergmästarens svar icke anlänt inom ytterligare tjugufyra timmar, så var detta i själva verket ett svar. Ett svar som hon förutsett. Hon gjorde vissa förberedelser, brände och förstörde några minnen som hon medfört från barndomshemmet, ställde och styrde i huset, gav Brita Billman förhållningsorder för några veckor framåt.
Åttonde dagens morgon stod hon på stentrappan från dagningen till framemot klockan nio. Hon var endast klädd i underkjol och livstycke. När hon hörde klockan slå nio, ville hon gå in och göra sig i ordning. I dess ställe gick hon nedför trappan över gårdsplanen ned i allén. Hon gick ganska långsamt och höll ansiktet hela tiden vänt mot stora vägen. Vid grinden dröjde hon en stund, tog därefter av åt vänster, åt Hilleborn. Hon såg en man komma ut ur Fröseviskogen, hon trodde, att det var magistern. Åtminstone sade hon till sig själv: Där är han. Där kommer han. Nu blir det ett slut.
Hon såg, att mannen raglade och hon fann nu en förklaring till dröjsmålet. Bergmästaren hade svarat samma dag, men magistern hade stannat på krogen. Hon tänkte vidare: Det kan också vara Billman. Det sägs, att han super förskräckligt. Är det Billman, så borde jag vända.
Men hon vände icke. Hon gick alltjämt fram emot mannen, som raglade henne till mötes. Även sedan hon känt igen honom, gick hon med samma lugna, avmätta steg. Först när den druckne ställde sig i vägen för henne, stannade hon. De stodo några ögonblick ganska stilla, utan att se på varandra, utan att yttra ett ord. Den druckne steg åt sidan för att giva henne fri väg. Barbro böjde på huvudet. Gert Bourmaister grep efter hatten, men som han var barhuvad fick han endast den toviga luggen i hand. Då brast han i skratt, och skrattet vräkte ikull honom på dikeskanten.
Barbro började springa.
Strax efter tio ringde Frötjärns klocka. Robert Fielding som ständigt låg med sin eka i vassen, än för att jaga än för att fiska oftast för att i smyg kasta slängkyssar åt Brita Billman, landade redan vid fjärde klämtslaget och sprang upp på hällen. Då han varsnade Barbro i underkjol och livstycke, blev han förlägen men frågade, om han icke fick hjälpa henne att ringa. Hon räckte honom repet och sade:
— Upphör nu icke att ringa, förrän alla äro samlade, alla våra vänner från Frötjärn till Falla. Det är i dag vi ska hålla räfst- och rättareting. Upphör nu icke att ringa.