Och Robert Fielding, som var starkare i lydnad än i förstånd, upphörde icke att ringa. Brodern, Alexander, var den förste som hörsammade kallelsen. Han fick befallning att rida i sporrsträck från gård till gård för att kalla dem, som till äventyrs ej hörde ringningen. Under två timmars tid gled ett dammoln med stor hastighet från gård till gård runt Kroken. Det var Alexander Fielding, som på två timmar tillryggalade sex mil. Efter Haddinge började hästen halta och vid Frösevi steg Fielding i båten och rodde Hamrin och hans hustru till Frötjärn. De stego i land nedanför hällen, som då var nästan till trängsel fylld med raslingar och ett fåtal utsocknes. Ned genom trädgården kom Barbro Backe följd av grevinnan Vivecka och änkenåden på Herrlestorp. Barbro gick fram till Hamrin, fattade hans hand och hjälpte honom ur båten. Hon sade:
— Käre Hamrin, jag vill be er om ett råd.
Han svarade:
— Nej, begär icke råd av mig, fru Barbro. Jag skall snart dö, så snart att min hustru inte längre vågar förfärdiga sig annat än svarta kläder. För mig har allting en annan betydelse än för dem, som skola leva.
Barbro sade:
— Just därför begär jag ert råd. Men låt oss först stiga upp på hällen.
Hon tog hans arm för att stödja eller stödjas, men de gingo så illa ihop, var och en vacklande åt sitt håll att prästen trädde emellan, slog armarna kring deras liv och nästan lyfte dem över marken.
— Nu skall jag göra er en god tjänst, kära människor, sade han. Jag skall bära en del av er tyngd. Ho vet stunden, när sex raska karlar ska bära hela min tyngd?
Han förde Barbro till högsätet vid klockstapeln, till vänster om Barbro tog prästen och Hamrin plats, till höger de båda gamla damerna från Herrlestorp och Falla. Just i den stunden, då domstolens ledamöter intogo sina platser, anlände magistern till Frötjärn.
Barbro sade: