— Innan vi öppna dessa förhandlingar, vill jag vända mig till min vällärde rådman, herr Hamrin, anhållande om ett råd.
Hon talade med mycken högtidlighet men underlät icke att med leenden, skälmska blinkningar och miner uppmana var och en att göra detta upptåg så lustigt som möjligt. Också beredde man sig att njuta en glad dag, och ungdomarna höllo redan viskande rådslag beträffande lekar och danser.
Barbro fortfor:
— Jag vill fråga honom till råds i ett ärende, som för mig är av yttersta vikt. Det gäller en flicka, vars far var tillräckligt fattig för att önska, att hans dotter måtte bli väl betald. Dock icke så fattig, att han icke för skams skull måste hålla tyst med sin önskan.
— För skams skull, avbröt här prästen, låter man minsann inte bli. Utan därför att man misströstar om att lyckas. Hade den där fadern givit sin dotter rent besked, så hade hon säkert lurat honom. Nej, var det en klok karl, så lät han henne så sakta och vackert förstå att hon var till överlopps i hemmet. Och sedan hon på så sätt råkat i den dödssynd, som kallas misströstan, lät han henne förstå att en vacker kropp, ett behagligt sätt eller vad hon nu kunde ha för dygder, är någonting som man inte bör slumpa bort. Var det en klok karl, den där personen, som hennes nåd åsyftar?
Barbro svarade:
— Ganska klok. Ehuru i motsats till herr kyrkoherden mera förfaren i praktiken än i teorien. Han tillhörde en släkt, som varit rik och ansedd, en släkt som besuttit ett stort, vackert gods med många underlydande. Och han försummade icke att berätta vilket behagligt liv, som släkten fordom fört på det där godset. En österländsk sagoförtäljare kan inte beskriva paradiset ljuvligare än vad han beskrev — det där godset vars namn jag ännu icke vill nämna.
— Gott, sade prästen, jag hör att han verkligen var en förnuftig människa. Jag är nu övertygad om att flickan aldrig drömde om annat än att bliva härskarinna på godset.
— Herr kyrkoherden har rätt, hon drömde aldrig om annat. Och när friaren äntligen kom, ställde hon som villkor, att han i morgongåva skulle giva henne Hilleborn.
— Hilleborn? frågade prästen. Och genom hela församlingen gick en viskning: Hilleborn? Vem talar hon då om?