Men Barbro sade:
— Jag säger Hilleborn för att nämna en vacker gård, som vi alla känna. Nu ville det sig så illa, att friaren var en ganska fattig yngling. Hans namn ingav eljest förtroende, och man kan säga, att han om än ofrivilligt bedragit både far och dotter. För att visa, hur fattig han var tog han fram sin börs, som verkligen tycktes vara mycket mager. Och för att visa sin goda vilja köpte han för börsens innehåll det grannaste äpplet på torget. Det bjöd han flickan i morgongåva.
— Ett äpple, ett äpple! skrek greven på Falla. Min gud kära Vivecka, det var då ändå sämre än jag. Jag gav dig minsann en kaschmirschal och mammas gamla örhängen.
Skrattet ekade ut över sjön och över Frötjärns trädgård. De enda som icke skrattade, var Barbro och magistern, som just nu började sina dödsbetraktelser på stallgården och Karl Hamrin som aldrig skrattade av rädsla för blodstörtning.
Prästen sade:
— Jag vill hoppas, att flickan åt upp äpplet, om det var gott, kysste friarn, om han var vacker och körde honom på porten, om han verkligen var så fattig.
— Herr kyrkoherden gissar rätt. Allt det där skedde, just som herr kyrkoherden beskriver det. Och så till vida är händelsen icke särdeles anmärkningsvärd. Men det besynnerliga är, att i samma stund som ynglingen öppnade sin magra börs och offrade dess innehåll för att giva henne ett äpple i morgongåva — i samma stund greps flickan av en känsla, som mycket förundrat mig och som jag än i dag ej kan förklara.
— Och vad skulle det vara för en känsla? Fastän präst och till på köpet en smula skald förstår jag mig rätt bra på sådana där känslor. Driften är inte konstig, ta i hand, kyssa på mun, stöta ihop som biljardbollar, pang! För att skiljas sekunden efter. Därnäst kommer kärlekslängtan, vilken jag betraktar som en sublimerad drift, som en dimma över sjöns vatten. Den kan minsann ta underliga former och ibland rätt vackra, så att man tror, att guds änglar sväva över vattnet eller åtminstone en hoper nätta älvor i dans. Men vad är det annat än vatten? Stillastående vatten, som inte får rinna ut i havet och därför stiger som rökelse. Vatten är det och vatten blir det till slut. Därnäst kommer kärleken och ingenting annat kallar jag kärlek. Det är torra plikten att leva efter tio guds bud sida vid sida med ett kvinnokön, då och då ombesörjande att Herren Gud får en ny tjänare eller tjänarinna i stället för de gamla, som dö. Det kan vara tungt och det kan vara lätt, fult och vackert. Men därtill blevo vi födda, och den som går åt annat håll blir nog fördömd, åtminstone är det min förhoppning. Men när jag ser på fru Barbro, så tror jag nog, att hon menar någon galenskap. Kom bara fram med det, så ska jag döma både som präst och ledamot av domstolen.
Över Barbros huvud hängde lövtaket så lågt att hon kunde nå det, om hon lyfte armarna bra högt. Och fastän denna rörelse förorsakade en häftig smärta i bröstkorgen, började hon lossa och åter tillknyta rankorna i lövtaket och höll på därmed så länge hon talade.
— Nej, sade hon, det hade ingen likhet med herr kyrkoherdens känslor. Kärlek var det icke, eftersom hon alls inte hade lust att leva med den där ynglingen efter tio guds bud och kanske under strängt arbete. Inte heller var det någonting som kan liknas vid dimma. Tvärtom formade det sig till en bestämd önskan, nämligen den att till varje pris förvärva Hilleborn — eller vad nu godset kunde heta — och detta endast i avsikt att skänka det åt ynglingen alldeles som han hade skänkt henne äpplet. Men icke till tack för äpplet, vilket hade varit orimligt, utan snarare till otack. Ty sannerligen, hon föraktade honom. Hon fann honom bra futtig. Och ville hon skänka honom en furstlig allmosa, så var det endast för att visa honom sitt förakt.