— Åhå, min nådiga, det där var inte så konstigt. Det kalla vi präster högmod, ett riktigt förhärdat högmod. Det är en otäck synd, som särskilt hos kvinnfolk har stygga verkningar.
— Kanhända, svarade Barbro, som alltjämt sysslade med lövrankorna, men det var då ett högmod av egendomligt slag. Ty flickan visste, att den dag hon kunde skänka sin älskade Hilleborn, skulle hon själv vara en mycket föraktlig varelse. Hon skulle icke vara värd att lösa hans skorem.
— Min nådiga! ropade prästen förargad. Vad vill det här säga? Nu kallar ni honom er älskade eller rättare sagt flickans älskade. Och nyss tyckte jag mig höra, att han var föraktad, försmådd och helt enkelt körd på porten. Det liknar mest galenskap —
— Nej, sade Barbro, det liknar icke heller galenskap. Flickan hade hela tiden sitt förstånd och därtill ett ganska klart och beräknande förstånd. Hon visste, vad hon ville, och hon visste, vad hon ville undvika. Hon ville, att den där personen, som väckt hennes medömkan och förakt, skulle bliva en ansedd man. Hon ville inte se honom som snyltgäst hos rika släktingar. Och hon visste, att om hon finge se honom rätt eländig, raglande kanske och ovårdad som en riktigt förfallen person, så skulle hon göra ett brått slut på allting. Ja, jag tror, herr kyrkoherde att flickan helt enkelt ville skydda sig själv. Fast det inte syntes så, var hon kanske i själva verket ganska klenmodig och ömskinnad.
Prästen i Raslinge tog fram sin snusdosa, viftade med den väldiga rödbruna näsduken och beredde sig att göra många invändningar eller kommentarer. I detsamma lät Barbro händerna sjunka i knät och böjde sig framåt kanske därför att hon fick sikte på magistern, som långsamt och likt en sömngångare vandrade ned mot sjön. Som Barbro nu satt, såg prästen hennes ansikte tydligare än förut. Huden tycktes honom alldeles genomskinlig och glänsande blågrön som en opal. Kindknotorna trädde tydligt fram likaså käken i en skarp linje och hela kraniet. Prästen blev så förskräckt över denna förvandling, som han förut icke lagt märke till, att han förblev tyst, oavlåtligt betraktande Barbro. Och hela församlingen tycktes plötsligt fått upp ögonen för hennes eländiga tillstånd. Endast grevinnan Vivecka mumlade några ömma ord om den stackars flickan, som förlorat sin älskare, och Karl Hamrin sade:
— Nu förstår jag, vad fru Barbro ville fråga mig om. Fru Barbro ville fråga, om det är svårt att dö. Ja, kära. Det är så svårt. Allting täppes till redan i livet. Vägarna stängas till höger och vänster. Man drives fram på en smal väg, där det endast finns plats att sätta fot för fot. Man går mellan murar. Det blir allt trängre. Skuldrorna tryckas ihop, man kan inte röra armarna. Man tycker att man spänner alla muskler för att åtminstone stanna där som en propp med huvudet ännu i ljuset. Men då är det väl någon, som drar en i benen in i det svarta prånget.
Prästen skakade på huvudet och sade:
— Hamrin, Hamrin, vad är det för en synd du begår! Vet du icke, att döden är paradisets port? Ja, den är svart som ebenholts, rött kött vissnar under dess båge, knotorna vitna till marmor. Vad mer, kära Hamrin? Låt siraterna fara. Kan ditt vemod dö?
Barbro sade viskande:
— Tyst, herr kyrkoherde. Tysta, tysta. Se dit! Betrakta herr magistern, som blundande trevar sig fram i vassen. Vad kan han vilja? Skulle han till äventyrs vara beredd att dö? Må då ingen hindra honom, så få vi se, vem som har rätt, herr kyrkoherden eller Hamrin.