Magistern ville visserligen dö, men företaget blev besvärligare än vad han förmodat. När Barbro förstod, att han redan gripits av vattenyrseln, befallde hon att båtarna skulle sättas ut. Magistern förnam årslagen. Han var besluten att dö, dock tycktes det honom vidrigt att få hjässan eller ansiktet krossat av årorna. Han dök för den skull och sam på djupet utåt sjön. Efter en stund, som tycktes honom bra lång, sköt han upp till ytan bara för att se, om man ville låta honom dö i fred. Men båtarna hade under tiden kommit honom på endast ett par famnars avstånd. Han knöt handen och hytte åt sina förföljare, ropa förmådde han icke. Robert Fielding sköt till honom en åra, han stötte den tillbaka. Fielding stack då åran under armen på honom. Hängande med bröstkorgen över åran började magistern en egendomlig och lönlös strid. Han värjde sig tappert mot dem, som ville draga honom upp ur vattnet, men samtidigt trampade han oförtrutet för att icke sjunka. Hans uträkning var att trötta ut de där människorna som icke ville låta honom sjunka i fred. Men så småningom tröttnade han själv, blev alldeles spak och lät sig dragas upp. Han bars genom trädgården på korslagda åror.

Sedan magistern iförts torra kläder och något återhämtat sig, fördes han inför fru Barbro. Han var vid vresigt lynne, kläderna, som tillhörde bergmästaren, passade ingalunda hans figur. Pannluggen hade krusats av vätan och stod som en tovig buske över pannan. Han tedde sig ömklig, och flickorna fnissade, var han gick fram. Han avbröt Barbros hälsning, räckte fram ett brev, vars utanskrift var jämmerligen tillsuddad och sade buttert:

— Se här. Tag. Det är från bergmästarn.

Barbro tog brevet och vände på det. Hon frågade, hur hon skulle kunna läsa en skrift, som utplånats av vattnet. Magistern borde ha hållit brevet i mun som en hund eller gömt det på skyddat ställe.

Magistern sade:

— Som om hönan tänkte på tuppen, när hon ska värpa! Nej, min nådiga, jag hade alldeles glömt bergmästarn och även Barbro Backe. Det kan tyckas underligt allra helst det var för fru Barbros skull jag gick i sjön.

— För min skull? frågade Barbro. Låt höra!

— Det ska ske. Om inte för annat så för att få de där jäntorna en smula allvarligare. Det här ska ju vara en domstol? Nåväl, den som skrattar inför rätten, gråter på galgbacken. Jag älskar fru Barbro. Det vet gud och hela socknen. Och jag är då rasande säker på att fru Barbro vet det, hon ock.

Barbro hade öppnat brevet och sökte nu tyda den halvt utplånade skriften. Hon sade:

— Gå på.