— Det måtte vara min nådigas valspråk? Nå, det är säkert, att jag tjänade henne som en slav. Men hon gav mig korgen. Hon gav mig två korgar och skickade mig till Hilleborn. Där drack jag försvarligt — kunde jag göra annat? Och när jag druckit, talade jag illa om fru Barbro, som seden är bland försmådda friare.

— Rönnbären äro sura, avbröt prästen. Se där all vishets begynnelse. Man bör förakta, vad man inte kan nå.

Men magistern sade:

— Tvi dig, präst! Jag är ingen räv, vill jag ha bär, så klättrar jag. Därför red jag tillbaka till Frötjärn. Men när jag kom fram, stod fru Barbro på trappan och motade. Hon sände mig med brev till herr bergmästarn. Jag fick inte ens vila en timme på Frötjärn. Jag skulle rida i sporrsträck till staden. Där drack jag försvarligt — kunde jag göra annat. Och när jag druckit, glömde jag fru Barbro.

— Glömska, sade prästen, är all vishets fullkomning. Magistern var på rätter väg stadd, hur kom det sig att han slutade så illa?

— Det kom sig, sade magistern och svepte bergmästarns vida rock tätt kring sin lekamen. Det kom sig därav att jag i elfte timmen erinrade mig fru Barbro. Och inte bara fru Barbro utan en hel rad av kvinnor. När jag gick därute i vattnet, tyckte jag mig se dem sitta på stenarna granna och vita som måsar och tärnor. De fnissade och viskade och pekade finger alldeles som jäntorna där borta på kanten. Men allra längst in i hällen satt gumman mor som en annan grå stubbe. Och om hon fnissade, det vet jag inte, för hon hade dragit hucklet ned för ansiktet.

När magistern avlagt sin bekännelse, gick han hastigt bort till klockstapeln och stack huvudet in mellan stolparna liksom för att undersöka klockfalsen. Men prästen sade:

— Varför gråter du, Anders? Det är sant att du var stadd på rätta vägen till sinnesro. Och det är sant, att du klivit litet på sidan, vänt dig om och blivit en saltstod liksom Lotens stackars hustru. Men inte ska jag döma dig hårt, allra helst som du är prästvigd. Jag tänker, du får några duktiga rus och nattväktare och kurra och gäldstuga. Blir du hängd, så får du ta det med ro. Men blir du präst i en fattig församling, så beklagar jag dig.

(Vid dessa ord, som återfinnas i kyrkoherde Ekmarcks manuskript, har kyrkoherden i marginalen bifogat fyra röda utropstecken. Huruvida dessa äro ditsatta för att bejaka eller förneka prästens ord må lämnas oavgjort.)

Barbro vände sig till prästen och sade: