— Herr kyrkoherden har öppnat förhandlingarna och redan avdömt ett mål, utan att vare sig jag, grevinnan eller Hamrin fått vårt ord med i laget. Påropa nu nästa mål och låt det gå undan. Här ser jag många som rodna och vända sig bort. Det är stygga tecken.
— Jag ska nog ropa, svarade prästen, helst det är en faslig orättvisa, att de där gloparna ska stå och grina åt Ekmarck. Hör på du glop, du långa drasut, just du, Robert Fielding, som jag hårdragit så många gånger och alltid med skäl. Varför står du där och tisslar? Vem är i dessa dagar din hjärtans kär? Och vad har du att anföra till ditt försvar? Stig fram.
Robert Fielding tog ett par väldiga steg och ställde sig i giv akt. Han var lång och mager, senigt och grovt byggd. Hans hår var eldrött och han var inte det ringaste lik sin tvillingbror, Alexander. Pannan sluttade starkt bakåt, ögonen lågo djupt och alltför nära varandra, munnen var tunn, bred, rak som ett streck.
På prästens fråga svarade han kort:
— Brita Billman.
— Hör på! sade prästen. Gick du inte i våras och slog krokar kring min Anna, som verkligen är en vacker flicka? Men det gör detsamma. I dag mig i morgon dig. Vad är det hos Brita Billman, som du finner så behagligt?
— Alltsammans.
— Alltsammans? Gott. Eljest pekar hennes näsa en smula mot himlen. Och håret är lika stripigt som majorens. Men du är en dummerjöns. Vad vill du göra för din älskade?
— Jag vill simma till Bånga och hämta hennes syskrin, som länsman satt sigill på. Jag ska binda fast det på huvut så att det inte blir blött. Dessutom vill jag hoppa ned här från hällen, eftersom Gellin påstod, att jag skulle bryta benen av mig.
Barbro sade: