Men hon kan icke svara. Hon kan icke säga honom, att hon letts vid hans fulhet och småaktighet. Hon kan icke säga, att hon längtat sig mjältsjuk efter någonting annat, någonting friskt och glatt, obekymrat, stolt och vackert. Hon kan icke förklara, hur hon överflyttat denna längtan på barnen. Hon kan icke säga, att hon hyst agg till honom, därför att hennes barn voro honom lika i fulhet och småaktighet.
I stället lägger hon ut kopparsticken på bordet, pekar och säger:
— Käre Lilja, vi skola önska henne de sju dygderna och ett lätt, förnöjsamt sinne. Är icke det en stor faddergåva. Och till billigt pris —
Hon skrattar åt hans förnöjda min. Herr Abraham skall säga någonting vackert, han lägger huvudet på sned och gnäller:
— Och jag — jag önskar henne mors vackra ögon —
I detsamma fräser blixten och fladdrar som en blåvit vinge förbi fönstret. Abraham Lilja kastar hastigt igen fönstret och ser med uppspärrade ögon, hur åskregnet smattrar i hö och säd.
Fru Gunhild, som ännu småler åt mannens artighet, blir rädd och döljer ögonen bakom handen.
De små, grönskiftande glasrutorna skallra under knallen.
— — —
Sedan fru Gunhild förlösts med ett flickebarn, vidhöll hon sin önskan, att barnet måtte döpas till Judith. Och ehuru namnet tillförene icke burits inom släkten, blev det så, som fru Gunhild önskade.