Barnmorskan fick i uppdrag att pröva barnets syn. Hon förde ljuset fram och åter. De stora, mörkskiftande ögonen följde oavvänt lågan. Även i övrigt var det ett välskapat barn, behagligt att se.
II.
Herr Abraham hade all glädje av sina barn. Sonen, Lill-Abraham, arbetade oförtrutet i slöjdbod och smedja. Han blev tidigt krökt och såg ut som en liten gubbe. Han visste icke föra sig bland främmande och till och med inför kära mor var han så blyg, att han måtte stirra i marken och dölja de breda, smutsiga händerna under förskinnet. Men han gjorde snart skäl både för föda och kläder och var ofantligt mån om, att intet skulle förkommas. Därför att han stod så mycket ensam i slöjdboden blev han ovan vid att tala och stammade svårt. Syster Marianne var egentligen den enda, med vilken han kunde samspråka. Och det skedde nästan endast om hösten, när vinterkläderna skulle sys eller lagas.
Syster Marianne satt vid rocken eller i vävstolen. Syster Marianne hade icke något utseende, och det var därför likså gott att hon höll sig borta från dansen. Spinnrocken trampades bäst av utvilade fötter, och de långa, smala benen i grå, grova ullstrumpor rörde sig flinkt under krinolinens höga välvning. Marianne bar alltid krinolin, dels emedan det var en anständig kjortel, dels emedan hon icke hade någon annan.
Lill-Abraham och Marianne, det var fars riktiga barn. Av Brita kunde han ju icke begära så mycket. Hon satt dag ut och dag in i gröna kammaren och stickade strumpor. Det blev flera strumpor än huset behövde och garnet var dyrt. Till slut fann herr Abraham på att sälja strumporna i staden. Förtjänsten blev icke stor, men det var alltid så mycket, att hon icke satt där alldeles utan gagn.
Herr Abraham hade således endast den yngsta, Judith, att voja sig över. Och det är också alldeles sant, att Judith ända in i sitt sjunde levnadsår icke gjorde den allra ringaste nytta. Fru Gunhild lovade gång på gång, att det snart skulle bli annat av. Men inte såg herr Abraham någon förbättring. Antingen skalade hon ikring på gångar och vägar och slet sulorna mot det grova gräset, eller dansade hon och sjöng i långa gången, eller satt hon stilla framför Brita. Judith artade sig illa.
— Kära mor skämmer bort henne. Fåfäng gå lärer mycket ont.
Det visste fru Gunhild. Hon tänkte: låt nu sommarn gå, i vinter skall jag sätta henne till arbete. Eller också tänkte hon: låt henne bara få dansa julen ut, eller låt henne få påska i fred — i sommar, när dagen blir lång, skall hon få begynna så varligt.
Själv gick fru Gunhild i arbetet utan rast. Liten hjälp hade hon i hushållet. Huset var stort. Många munnar skulle mättas, och herr Abraham var icke rundhänt, när det gällde kött, smör eller mjöl, ännu mindre när det gällde pengar. Det var också så lett att pressa honom, han jämrade sig så illa som en sjuk. Vred blev han sällan, men hästansiktet blev längre och slappare och fulare än vanligt. Fru Gunhild vågade icke se på honom.
Så småningom gick det därhän, att fru Gunhild aldrig vågade se på någon av sina närmaste, varken på sin herre och husbonde, eller på den lille klumpige och dolske Abraham, eller på Mariannes magra, gammaltorra ansikte och uttryckslösa ögon, eller på Britas famlande händer. Hon vande sig vid att hålla huvud och blick rakt framåtriktade.