— Och varför? frågade Fielding. Gert Bourmaister tröstar sig nog med karaffernas sällskap.
Hon såg på Gert Bourmaister. Solen lyste på hans slitna frack, som skiftade i violett. Själva ansiktet fick ett violett skimmer, och ögonen glänste med röda stänk i blått. Han var mycket mager, mycket böjd. Han omgavs av en djup skugga, som solstrålarna beströko med en violett färgskiftning.
Fielding lämnade dem.
Gert Bourmaister började viska. Han talade mycket lågt och långsamt. Hon kunde icke höra orden, men hon förstod, att han gjorde henne förebråelser. Orden voro henne likgiltiga, hon kunde i alla fall icke ordna dem. Men hon lyddes efter rösten. Och plötsligt sade han helt högt: Fru Barbro —
Hon kände icke igen hans röst. Den var hes och beslöjad, den liknade välborne herr Petter Backes röst, när han återvände från ett gott ölrus i Skara.
Hon sade:
— Herr Bourmaister kallade mig förr i tiden Barbro och du. Det lät så besynnerligt. Ännu på Falla sade herr Bourmaister du. Du. Törhända i febern. Det ringde så länge i mina öron. Nu säger herr Bourmaister fru. Fru. Ack, det låter mera naturligt. Hör, hur magistern spelar! Jag har främmande i dag, och herr Bourmaister är välkommen. Nej, hör hur han filar på fiolen!
Hon reste sig och gick utför trädgårdsgången rak och lätt, med huvudet något framåtböjt, armarna hårt korsade under brösten.
Gert Bourmaister stannade på sin plats. Han ställde ett par karaffer framför sig och började dricka. Han stirrade tanklöst upp mot himlen, som kvällsmörknade under långa, smala, vita molnränder.
Barbro dansade.