— Pris ske Dig, Herre, för vårt dagliga bröd. Pris ske Dig, som kläder den arme, helar den eländige. Pris ske Dig, som leder den vilsegångne och upplyser mörkret. Pris ske Dig, att Du hugsvalar oss i vår dödsstund och giver oss ett evigt liv. Pris ske Dig, Herre och lovat vare Ditt heliga namn nu och i evighet. Amen.
Hon kände, när han gick förbi henne. Han gick alltjämt mycket långsamt, liksom trevande med fötterna. Hon kände varje steg. Hon räknade ut vilka stolar, vilka människor han passerade. När han stannade visste hon, att han stannat vid Hamrins övergivna plats. Hon hörde tvärs genom prästens röst, hur han reste stolen, det svaga fraset i gräset, en knapp som gnagde mot trä.
När prästen slutat hörde hon magistern säga:
— Du kommer som klockaren, Gert, när prästen sagt amen.
Gästerna stego fram till henne för att tacka för välfägnaden. Hon räckte var och en handen men förmådde icke resa sig.
Hon sade:
— Kära vänner jag kan inte —
De fattade hennes mening så, att hon måste göra les honneurs för den sistkomne och därför icke kunde lämna bordet. Par om par drogo de sig ned åt stranden eller upp på terrassen. Barbro Backe och Gert Bourmaister sutto ensamma till bords. De åto icke, drucko icke, talade icke, sågo icke på varandra. De lyssnade till varandras andedräkt.
Efter en stund började magistern gnida sin fiol. Han hade tagit plats på klockstapelns sockel. Lövtaket och karmstolarna flyttades undan och hällen förvandlades till en dansbana. Sulorna smällde mot stenen. Alexander Fielding kom springande i stora lätta steg uppför gången, han tvärstannade och bugade, så att den svarta locken fladdrade som en vimpel över pannan. Barbro förstod, att han ville bjuda upp till dans. Hon sade:
— Kära vän, jag kan inte —