Prästen sade:
— Ett långt liv är ett lyckligt liv. Sorgen kan väl kappas med kärleken en stund. Men segern är viss. Jag har jordat för många, för att jag skulle tvivla på den saken.
När prästen sagt detta, stötte en tallrik mot glas, silver klirrade, en stol föll. Det var Karl Hamrin, som reste sig. Han stödde båda händerna mot bordet och böjde sig fram, så att han kunde se prästen i ansiktet. Han nickade åt prästen och slöt trött och långsamt ögonen.
— När du om en månad eller två skovlar jord på den här skallen, bror, så skall du besinna, att jag icke tänkte som du. Jag känner dina fraser. Men om mig skall du inte säga: den förtidigt hädangångne. Du skall säga: Han levde i trettioåtta år, det var honom nog. Ja, det var honom mer än nog.
Han lämnade bordet och gick stödd mot sin käpp från blomstergrupp till blomstergrupp dröjande längst vid de starkt doftande blommorna, rosor, kaprifol, jasmin. I likhet med Hugo Schager älskade han blommor. Men han kände icke deras namn, ej heller förstod han deras skötsel eller kände deras egenskaper. Han lät dem stryka över ansiktet, och då han träffade blommor med rätt stark doft, gnydde han sakta av välbehag, surrade som en humla.
Vid bordet följde man honom med medlidsamma blickar, väl vetande, att han var dömd och att tvinsoten snart skulle sträcka honom till marken. Även Barbro följde honom med ögonen.
Men när hon nu till hälften vände sig om på stolen, varsnade hon i början av trädgården en gestalt, som långsamt och osäkert trevade sig väg mellan terrassens rosor. Hon grep hårt i bordskanten men släppte genast taget och sjönk ihop över bordet. Barbro Backes sista plåga tog sin början. Vad som skedde omkring henne blev till en viss grad otydligt. Hon mindes icke, vilka planer hon lagt, vilka anordningar hon träffat. Hon hade icke heller någon klar föreställning om det mål, som hon så länge längtat att nå. Stundens händelser blevo allt, och hon kunde icke överblicka orsak och verkan.
Hon hörde Sundin säga:
— Nu är jag, Anton Sundin mätt. Ho går då omättad från bordet.
Hon hörde, att man skrattade, och hon drog lydigt isär mungiporna och skrattade. Skrattet tystnade, och Barbro blev allvarlig. Prästen började bedja, och Barbro knäppte sina händer.