Greven sade:
— Fördöme mig, skulle det inte vara min tur? Här breder ungdomen ut sig som vildskott, och vi gamla väl ympade och tuktade aplar stå i skymundan. Är detta ett kärlekshov, och min Viveckas namn blir icke nämnt? Fi donc, mina vänner, jag hör inte annat än kärlekskval och beska bekymmer. Men jag, som levat lycklig var dag alltfrån den tionde juni anno sju, jag skulle ingenting säga?
— Han borde ingenting säga! upprepade kören, på ett försmädligt sätt förvanskande herr grevens ord. Men greven tystade larmet med en majestätisk åtbörd. Han stack vänstra handen under rockskörten och lät den högra beskriva smeksamma rörelser över grevinnans huvud.
— Min Vivecka, sade han med darrande röst, som dessutom stördes av en lätt hicka. Din ömhet har varit outtröttlig, din godhet utan gräns. Hinc illæ lacrymæ, som sannerligen äro tacksamhetens och glädjens. Jag bekänner att jag endast en gång i mitt liv misströstat om din kärlek. Minns du Vivecka? Det var anno adertonhundra och trettioett. På våren. Vi voro den tiden nödgade att bo i en liten stuga nära Gårsnäs, densamma vi bebodde efter branden. Det var en vårdag, mina vänner, fast ganska ruskig. Usch ja då! Jag hade varit ute på jakt, jag hade ingenting fått, klockan visade tre kvart på ett och ett var vår middagstimma! Jag släppte spår och allt och sprang för brinnande livet. Ty Vivecka tycker inte om att vänta. Klockan ett slår jag upp dörren och skyndar med öppen famn mot min Vivecka. Men vad möter mig? En surmulen uppsyn, en ordknapp hälsning. Och vad värre var, ett odukat bord.
— Vad värre var, sjöng kören, ett odukat bord.
— Ja, mina vänner, jag erfor ett stort missmod. Jag yttrade icke ett ord, inte en förebråelse. Jag satte mig vid fönstret och rensade min bössa. Och den ena tanken bittrare än den andra plågade mig. Det är slut, Ulrich. Hon bryr sig inte om dig. När du i skog och mark förgäves söker skaffa lite vilt till huset, ger hon dig tusan. Hon sitter här hemma och tänker. På vad? På vem? På lyckligare tider, på glada ungdomsvänner. Det är slut. Hon håller inte längre av dig. Efter tjugufyra års äktenskap har hon redan tröttnat på din person.
— Efter tjugufyra år hade hon redan tröttnat, sjöng kören. Men greven slog plötsligt ut med armarna, rynkade ögonbrynen, reste sig på tåspetsarna och gjorde en hotande och föraktfull åtbörd.
— Stopp! Nu gläfser ni för tidigt ni lättsinniga valpar. Min Vivecka hade alls inte tröttnat, hon har inte tröttnat än i dag. Jag satt där och tjurade, och minsann om jag inte frös av sorg. Men hur byttes inte sorgen i glädje, när Vivecka äntligen kröp fram med sanningen! Hur många gånger ha vi inte skämtat sedan dess och raljerat över Viveckas svalnande kärlek! Ty förklaringen, mina vänner, var mycket enkel: Det fanns inte en brödkant i stugan.
— Det fanns inte en brödkant i stugan! jublade kören. Men Anton Sundin tog ett fullmoget päron från greven, skalade det med öm omsorg och räckte grevinnan. Han skakade bekymrad på huvudet.
— Vad säger du, präst? Är han klok, greve Ulrich? Driver han med oss? Kan två gamlingar finna det skämtsamt att gnaga på en brödkant eller att till och med sakna den? Fördöme mig om jag det tror.