— Fru Barbro har ingenting sagt! ropade kören.
Barbro, som suttit djupt böjd över bordet med armarna hårt tryckta mot bröstet, spratt till och såg sig omkring. Hon tyckte att alla dessa ögon glänste av elakhet. Hon sade:
— Kära vänner, jag kan inte —
— Fru Barbro! Fru Barbro! sjöng kören.
Hon blev plötsligt så rädd, att hon endast med möda kunde hålla sig kvar på stolen. Blodet sköt upp i huvudet och nästan bländade henne. Hon såg ett stort blodrött fält och däri svarta gestalter, som oroligt och hotande rörde sig av och an. Magistern sade:
— När oxen vädrar klöver så råmar han. Lämna fru Barbro i fred. Det är inte hennes tur.
— Nej, sade Alexander Fielding. Det är aldrig fru Barbros tur. Sanningen att säga har hon skickat mig som en dräng och en gång narrat mig att fjäsa för en piga. Men hennes tur blev det aldrig.
Och kören ropade:
— Fru Barbro! Fru Barbro!
Då reste sig greve Ulrich, hans hjässa sken vinröd under det vita håret. Ögonen glänste av friska tårar. Han betraktade grevinnan Vivecka, som tung och stillsam tuggade och svalde. När hon hörde sin mans röst, gjorde hon ett försök att lyfta de svullna ögonlocken.