— Var du alldeles lugn, min Hugo. Jag ska nog hålla ögonen på den gemena människan. Och du Alexander Fielding, du sätter inte vidare din fot på Herrlestorp!
— Skäms Alexander! Skäms Alexander! ropade kören och skrattet blev hejdlöst, mest därför att hennes nåd tycktes ta allt för kontant. Men nu visade det sig, att även Alexander tog saken allvarligt. Han sprang upp från bordet, hans ansikte var blekare än vanligt, och den svarta locken ringlade som en mörk orm över pannan.
— Skam över dig, Hugo! Är jag inte din bäste vän? Ha vi inte slagits som pojkar? Har jag inte beundrat dina blommor? Har jag inte delat dina fattiga styvrar och du mina? Varför skulle jag göra dig ett sådant ofog?
Schager sade:
— Förlåt mig, Alexander. Du är förvisso min hjärtevän, men just därför låg du mig närmast i tankarna —
— Skäms Alexander! sjöng kören. Och flickorna, som nästan alla hade skäl att hysa agg till Fielding, tröttnade icke att banna honom och en och annan passade på i villervallan att nypa honom eller sticka honom under bordduken med gaffeln. Fielding betraktade dem med lugnt och upphöjt förakt.
— Alla de där flickorna, sade han, har jag kysst. Därför sticka de mig nu med gafflar. Men om jag tog en av dem, vilken som helst och förde henne avsides ned till stranden och bad henne kyssa mig, så skulle hon icke tveka. Det är ont när kvinnor samlas. Min farfar, som förde en fregatt mellan Elfenbenskusten och Västindien, brukade säga, att en vilde i kajutan är mild som ett lamm, ömsint och tjänstvillig, men hopade i lastrummet bliva de till ulvar. Vem av er, jäntor, har inte viskat Alexander, käre Alexander, och nu sticks ni med gafflar —
Men ju mer han bannade, desto ilsknare stucko de, och slutligen måtte han byta plats med magistern. Ekmarck sade:
— Käck blir gäck, min Alexander. Du tror att du har krossat hjärtan. Men du har bara varit en fruntimmersspegel, och när dina ögon bli matta, ska du nog märka, att ingen vill spegla sig. Du har gått ur hand i hand och nästa gång blir det bättre, sa prästen efter provpredikan.
— Nu har jag fått mitt, sade Alexander, och lämna mig nu i fred. Alla ha vi bekänt och lagt våra kort på bordet. Till och med kyrkoherden har beskrivit, hur han går under oket och drar tröskverket efter tio guds bud. Men fru Barbro har ingenting sagt.