— Då ska han fria! ropade kören.
— Äntligen! sade prästen. Ja, du var alltid långsam, jag minns det från läsningen. Du kunde dina stycken, men hann aldrig till slutet på trosbekännelsen. Nu ha vi varit på bröllop, och jag har kanske fått en styver för mitt bröllopskväde. Och du har gästat släkten, och alla tokar i bygden ha dansat med bruden, och du återvänder en afton till Herrlestorp. Vad gör du då?
— Vad jag gör? sade Hugo Schager och smålog. Jag går till mina drivhus. Å, hur jag ska hoppa ur vagnen och springa ned till mina drivhus! Står inte mor på trappan och tar emot min hustru? Kan hon begära bättre? Nej, nu börjar för mig sötebrödsdagar. Kära mor behöver inte längre mitt sällskap. Jag kan stanna hos blommorna från bitti till sent. Men varje morgon ska jag lägga friska blommor på min hustrus huvudkudde. Då blir hon väl nöjd.
— Då blir hon väl nöjd!
— Vad du är dum, Hugo Schager! Och dig har jag givit godkänd i kristendomskunskap! Hur ska det gå, när du glömmer att komma till middagen? Hur skall det gå, när du glömmer hennes namnsdag? Hur skall det gå, när du glömmer att ge lilla frun godnattskyssen? Hur skall det gå, när du slutligen glömmer, att hon alls existerar?
— Jag har nog tänkt på det, svarade Schager allvarligt. Jag har tänkt, att jag kanske en vacker dag skulle glömma henne och allt annat. Ty det händer mig, när någon sällsynt växt blommar, att jag glömmer allt annat. Ja, hur ska det gå?
— Hur ska det gå? inföll kören i bekymrade och jämrande tonfall.
Hugo Schager kisade med ögonen och smålog skälmskt och vemodigt. Han sade dröjande:
— Jo, så här. När jag äntligen trött och yr tumlar ut ur mitt drivhus, då sitter min hustru på bänken under hängasken. Jag kan bara se hennes kjortelrand och går därför ett stycke ned i parken för att se henne hel och hållen. Och där sitter hon så nätt på bänken. Och bredvid henne sitter min hjärtevän Alexander Fielding. De krama varandras händer och lägga huvudena på sned. Och nu får herr kyrkoherden höra hur det smäller i buskarna.
— Hur det smäller i buskarna! jublade kören. Men hennes nåd knackade med sina gulvita skarpa knogar hårt i bordet och ropade: