Och runt bordet ropade hela flocken, att Hugo Schager nu äntligen skulle bekänna. Han lade mycket ordentligt från sig kniv och gaffel, knäppte händerna och sade:
— Jag tycker om en flicka, men jag vet inte vem. Jag vet bara, att hon inte finns här. En dag kommer hon väl gåendes eller åkandes upp till Herrlestorp. Då skall jag skicka ut Lotten och Eva att taga emot henne. Själv går jag in till kära mor och säger: Nu mor, är hon här.
Flocken ropade i korus:
— Nu mor, är hon här!
— Vidare! sade prästen. Är det kära mor, som ska fria?
— Nej, jag skall nog fria själv, när den stunden kommer, men så långt ha vi inte hunnit. Å, jag ska gå med henne i parken, och vi ska tala om allt möjligt. Och jag ska fråga Lotten och Eva, om hon brukar rent linne och eljest är snygg och proper. Och jag ska fråga mor, om hon är hövlig och ödmjuk mot de gamla. Jag ska noga betrakta hennes händer och lägga stor vikt vid att de äro långa och smala och lätta. Det trivs blommorna bäst med. Och slutligen ska jag föra henne in i drivhuset. Då får jag se, om hon tycker om blommor.
— Om hon tycker om blommor! upprepade kören.
— Sedan! ropade prästen. Du är alldeles för långsam. Ännu har jag inte hört några smällar i buskarna.
— Nej, sade han, jag tänker inte kyssa henne före trolovningen. Och det är så långt dit. Jag måste ta noga reda på hennes släkt och hennes vänner. Sedan begär jag mors samtycke att besöka hennes hem. Och har nu allt utfallit till belåtenhet och har jag erhållit hennes föräldrars samtycke, då ska jag fria.