— Hur jag saknar min vän Gellin! Den där ynglingen infriar på intet sätt mina förhoppningar. Låt honom sätta sig därnere bredvid Brita Billman, och kom du i stället hit, min käre präst. Du inger mig förtroende.
Saken ordnades och han vände sig till Barbro.
— Min nådiga anar säkert icke, vilken njutning det är att äta mycket. Först och främst är det en njutning för gom och buk, men jag fäster dock mera avseende vid själens tillfredsställelse. Genom att äta mer och bättre än andra blir man stolt, högdragen, ädelsinnad och får en fast förtröstan till sin egen förmåga. Man blir också överseende och mild mot andra, för så vitt de inte förstöra matron. En spinkig hallunker väcker alltid medlidande och munterhet och förljuvar på så sätt tillvaron. En sådan där skägglös mager pilt tänker alltid på någon flicka. Hon är min, tänker han, vid gud är jag inte en kaxe. Det är kärleken, min nådiga, om vilken ni pratat alltför mycket strunt. Jag har placerat de där fåfänga barnen så, att de skola få de sämsta bitarna, men hennes nåd ska inte tro, att de ens misstänka mitt försåt. Nej då. Jag har fångat honom, tänker flickan. Han föredrar mig framför andra. Jag måste vara bra bedårande. Det är kärleken, min nådiga, som i sanning är blind. Ty om fångsten skulle vara enögd som Rygell, eller mager som Hamrin eller fet som jag, så är det lika. Fåfänglighet.
Han försjönk nu i djupa tankar. Hans grannar lämnade honom i fred, om de också då och då måste förvåna sig över den råga, som ständigt förnyades och ständigt försvann från hans fat. Likväl tycktes han icke vara vid gott mod, och efter den första kötträtten brast han ut i en klagande suck eller snarare gäspning.
— Nej, min nådiga, jag kan verkligen inte trösta mig över det öde, som drabbat min dibror Gellin. Prästen tillfredsställer mig ingalunda, ehuru han troligen haft goda anlag. Min nådiga måste betänka, att ätandet i och för sig icke förskaffar oss det fullständiga välbehag, som jag nyss i mitt övermod antydde. För att verkligen känna sitt värde, sin styrka, sin förmåga måste man äta i kapp med en värdig medtävlare. Gellin var en sådan. Han hade förmågan att egga min stolthet. Ett färserat kalvhuvud var under hans kniv inte mer än en fransk ärta. Han åt med beundransvärd lätthet. Han stånkade en smula mot slutet, men det var mera de besvärliga armrörelserna, som tröttade honom. Jag erbjöd mig en gång att mata honom, skära för och stoppa i mun. Sannolikt kunde jag ha hållit på hela kvällen. Men när jag såg, att matvarorna började tryta på bordet, blev jag ursinnig, drog undan stolen, så att han satte sig tämligen hårt och hjälpte honom inte på benen, innan jag själv förtärt resterna. Det är så. Den som lyckas tillskansa sig de bästa bitarna vid en måltid, måste erfara en segrares glädje. Eljest är han en förkonstlad och löjlig person, sjuk till både kropp och själ.
Han lade sina armar skyddande kring fatet med kycklingar, och då prästen sträckte på halsen för att över hans axel skärskåda de läckra djuren, blåste Sundin honom föraktligt i ansiktet.
— Nej, inte du! Gellin skulle i en blink upptäckt det fetaste, vitaste, möraste bröstet, och hans gaffel skulle som en blixt slagit ned på fatet. Vad jag saknar dig, Gellin! Vilken glädje har jag av det här lena, mjälla, välstekta stycket, då ingen i denna församling förstår att avundas mig? Om jag vore tio år yngre, skulle jag bland de där ungdomarna utvälja en cumpan, som jag skulle uppfostra. Och sannerligen skulle jag inte vårda och vakta honom som min ögonsten. Men jag vågar inte, min nådiga. Ty ginge det med honom som det gick den värdige Gellin den dagen han varit på Herrlestorp, så skulle mitt hjärta brista. Redan vid tredje rätten steg han upp från bordet, ställde sig framför spegeln och frågade i bedrövad ton, om han verkligen hade hängande kinder.
— Sundin, sade prästen, du är köttets träl, och troligen är det du, som lägger ärgiga rundstycken i kollekten. Likafullt vill jag komma dig till hjälp. Hugo Schager, som du givit en alldeles för dålig plats, är säkert en yngling efter ditt sinne. Jag har givit akt på honom. Han äter som om han aldrig sett mat förr, vilket också är möjligt. Ty på Herrlestorp finns det varken smör eller ost, det vet jag bäst som får tionde från alla gårdar utom från Herrlestorp. Men nog kunde han säga ett enda fattigt ord åt min dotter Anna, som är hans bordskamrat och den nättaste flickan i Raslinge. Åtminstone kunde han räcka henne såsskålen. Minsann är inte tösen gråtfärdig, därför att hon fått en sådan tungus till kavaljer.
— Det tror jag inte, grymtade Sundin. En person, som känner latinska namnet på kronärtskockor men inte det fransöska på en kastrerad tupp, inger mig litet förtroende. Glömmer han mamsell Anna, så beror det väl på, att hon inte är så grann som prästen tror. Nog har han en flicka i tankarna.
— Schager! ropade Alexander Fielding. Vem har du i tankarna? Bekänn!