Barbro svarade:
— Något måste man väl våga, när man är så hjärtans kär som herr Gellin. Se bara, hur Lotten smäktar!
— Det gör hon, sade herr Gellin och slog blygsamt ned sina ögon. Jag bryr mig inte om kreaturen, en oxe mer eller mindre betyder ingenting. Men en får tänka på folket, som går på vägen.
Barbro sade:
— Vem driver omkring på vägen så sent? Någon drucken luffare kanske, som varken hittar hit eller dit —
När klockan slog två på dagen trädde herr Anton Sundin inför domstolen, slog med sin ekkäpp ett dånande slag i hällen och sade:
— Nu är det jag, fru Barbro, som bjuder och befaller. Bordet är dukat och så fyndigt placerat under fruktträden, att när den tiden kommer, desserten bjuder sig själv. I köket har jag styrt efter bästa förmåga och genom att slå kökspigan på benen med den här ekkäppen har jag tilltvungit mig lydnad. Min vördige broder i Backus, greve Ulrich, har i källaren avprovat vinerna. Och den token Hugo Schager har strött sina blommor över bordet. Så uppmanar jag envar att följa mig till bords. Men den där galningen, som sam till Bånga efter ett syskrin, skall sitta vid min högra sida. Jag inbillar mig nämligen, att han måste ha en förträfflig matlust. Och sådant smittar alldeles som tapperhet i fält.
Herr Sundin slog ännu ett dånande slag i berget, betraktade den lättsinniga församlingen under rynkade ögonbryn och skred med värdighet utför hällen. Han satte sig under ett päronträd, det enda vars frukter voro fullt mogna och som därtill hängde frestande nära. Pekande med käppen utdelade han platserna runt kring bordet. Slutligen gav han prästen ett lätt slag på skuldran sägande:
— Nu är det din tur, bror, men kort.
Prästen läste bordsbönen, vid amen sjönk herr Sundin plötsligt ned på sin stol, suckade och satte skeden i soppan. Han åt under tystnad och gjorde endast då och då ett avbrott i skedens gång för att med stigande förvåning betrakta sin granne, Robert Fielding. Slutligen skakade han på huvudet och sade: