— Av herr Hamrin kan man inte begära så mycket. Nu vill jag dansa fortare, ja, mycket fortare.

Men hennes kavaljer råkade vara herr Anton Sundin, som icke var i stånd till särdeles raskhet. Efter en stund sade Barbro:

— Nej, jag kan inte —

Hon gjorde sig lös och sökte en ny kavaljer. Dansen gick som bäst och ingen var ledig. Då började hon dansa för sig själv som en liten flicka, den ingen söker. Hon satte händerna i sidorna och rörde sig till en början mellan paren på hällens mitt. Ensam hade hon svårt att styra och svårt att hålla balansen, hon vacklade fram och tillbaka och stötte mot de dansande. Magistern upphörde då att spela. Han pekade på solen, som redan snuddade vid Hilleborns skog.

— Låt oss sluta.

Barbro sade:

— Kära vänner, jag kan inte —

Prästen grep henne kring handlovarna och såg strängt och forskande in i ögonen. Men Barbro gjorde sig lös, hon lade armarna kring prästens hals och ropade:

— Spela, Ekmarck, spela! Herr kyrkoherden har bjudit upp.

Det tycktes dem alla övermåttan lustigt att se en präst dansa. De klappade i händerna och ropade: