— Prästen ska dansa! Spela, Ekmarck, prästen ska dansa!
Prästen rodnade av förargelse, han menade, att de icke tilltrodde honom skicklighet i dansen. Han ropade:
— Hör, I, glopar! Fråga mamsellerna i Uppsala, om det fanns make till katiga ben åren trettio till trettiofyra, då jag blev prästvigd. Och för att I äntligen ska få se en dans, vill jag dansa.
Han fäste upp sin rock, som var alltför lång, han började med en gallopad över hällen, svängde Barbro ett varv över branten och föll in i schottisch. Han gav vidare prov på polkamasurka, rheinländer och varsovienne. Han glömde alldeles sin dam, tänkte endast på att visa de där gloparna, vad han förmådde. Också skördade han mycken berömmelse, men när han slutligen släppte Barbro vid klockstapeln, föll hon handlöst och som en död in mellan bjälkarna. Yr och upphetsad av dansen började han nu skrika och jämra. Han sprang ned till stranden för att blöta sin näsduk. När han återvände hade Barbro redan vaknat och satt upprätt på sockeln. Hon tog hans näsduk och höll den en stund framför mun. Därpå rullade hon den samman till en boll och slängde den in under träden. Hon reste sig upp och sade:
— Herr kyrkoherden är en förträfflig dansör. Vem vill nu dansa med mig?
Prästen gav ett tecken åt magistern, att han skulle gömma sitt speleverk. Han sade:
— Det blir snart mörkt, och Kroken är inte god att befara i mörker. Låt oss nu fara hem.
Han tog farväl av Barbro. Hon smålog och neg men yttrade icke ett ord. Greven och grevinnan togo farväl och ännu några av de äldre. Barbro smålog och neg, men yttrade icke ett ord. Först när hennes nåd Schager tog avsked, vaknade hon upp och blev mycket orolig. Hon visste icke varför, hon sökte i minnet men hittade platt ingenting. Hon mindes endast, att hon måste hindra hennes nåd från att resa före klockan tio. Hon bad och hon sökte övertala utan att hitta några skäl. Hon vred sig oroligt hit och dit och strök med händerna över bröstet och över kjolen. I kjortellinningen hade hon stuckit in Rygells brev, det kom henne nu i handen. Och hon sade:
— Stanna, kusin. Bergmästarn skriver, att han kommer hem i kväll.
Hennes nåd uppfattade orden så, som hade Rygell utbett sig ett samtal. Hon var väl trött och utledsen på stojet men vågade icke vara ohörsam. Hon sade: