— Det är kallt. Om kusin tillåter går jag in i salen och lägger en patience till dess att bergmästaren kommer.
Förutom Hamrin, gubben Wendt och Sundin fanns det nu endast ungdom kvar på hällen. Barbro ville dansa.
— Det är mörkt, fru Barbro. Här kan ske en olycka, om de dansande komma för nära branten. Dessutom är jag trött, fingrarna krampa sig.
Hamrin, som ständigt var frusen, föreslog att man skulle reda till ett jättebål, stort som bålet på Falla. Så skedde. Ytterst på hällen restes ett väldigt bål och antändes. Hamrin erbjöd sig att spela. Han ställde sig med ryggen mot elden, lade fiolen under hakan och drog stråken först mjukt och långsamt, som om han besinnat sig. Så småningom filade han allt hårdare, allt gällare, allt hastigare. Han hade en stor vid rock och när han nu svängde kroppen i takt med musiken, fladdrade det svarta skynket som en stor nattfjäril framför elden.
Barbro dansade.
Hon sade:
— Ställ upp er gossar i en lång, lång rad och låt mig aldrig vila. Jag kan inte —
De lydde henne. Hon dansade med magistern, med Robert Fielding, med Hugo Schager. Men det var en tröttsam dans för kavaljeren. Barbro vacklade vid varje steg, hon vilade tungt över armen, fötterna släpade mot den skrovliga stenen. Magistern sade:
— Låt oss vila. Varför vill inte fru Barbro vila? Natten är lång, vi börja på nytt om en stund.
Men hon svarade: