— Jag kan inte —
Flickorna drogo sig en efter en ned i parken. Lotten Schager gick fram till henne och tog farväl. Kära mor hade tröttnat på att vänta. Hon böjde sig ned över henne och viskade:
— Hör nu upp, Barbro!
Hon svarade:
— Jag kan inte —
Hon stammade några ord, hon ville förklara varför hon icke kunde. Det plågade henne, att väninnorna drogo sig undan. Hon ville säga, att svedan i bröstet var olidlig, och att hon för den skull icke kunde upphöra att dansa. Men hon kunde icke forma tanken, än mindre orden. Hon kunde endast säga: Jag kan inte —
Och hon sträckte armarna mot Alexander Fielding.
— Alexander, viskade hon, käre Alexander —
Han tog henne under armarna och bar henne ett varv runt hällen. Han ropade till Hamrin, att han skulle sluta. Men den sjuke fann sig väl vid elden, fiolen surrade under hans öra som hundratals bi. Han tänkte: Slutar jag, så släcka de bålet och det blir tyst. Då är sommaren slut och allting slut.
Barbro låg på knä. Hon sträckte upp armarna och sade: