— Vem vill nu dansa med mig?
Då hörde hon någon ropa: Barbro. Hon vände sig åt alla sidor, men kunde ingen upptäcka. Och åter hörde hon: Barbro!
Och hon hörde magistern säga:
— Det är Bourmaister. Han är drucken. Tysta honom. Häv ut honom på vägen. Barbro upprepade:
— Vem vill nu dansa med mig?
Men kavaljererna, som sinsemellan rådgjort, hur de bäst skulle sluta den plågsamma leken och bringa fru Barbro till ro, fingo nu plötsligt annat att tänka på. Från Raslingevägen hördes ett buller, ett dån, vars orsak de i förstone icke kunde fatta. Det brakade och knastrade i ungskogen, det smattrade mot vägens grus, det gnisslade över stenar och hällar. Och genom detta buller trängde som stötar ur ett jättehorn hundratals oxars råmande. Herrarna glömde fru Barbro, de sprungo ned genom trädgården. Under terrassen mötte de Billman.
— Det är Gellins oxar, sade han, driften har råkat vilse i mörkret. Oxarna tjesa som galningar. Värst är det för Herrlestorpsåket som kört fast mitt i driften.
Magistern tog honom under armen. Men Billman stötte honom åt sidan och försvann under träden. Han gick upp på hällen, han gick fram till Barbro och lyfte upp henne.
— Vill Barbro dansa?
— Ja, sade hon, jag vill dansa.