— Masurka, ropade han till Hamrin. Han grep henne i armhålorna och svängde henne upp och ner. Det blev ingen rätt masurka. Han gjorde varken steg eller svängar efter regler. Han kastade henne som katten kastar sin råtta. Han kastade och tog emot, han kastade och tog emot. Till sist lät han henne falla.
Han böjde knä bredvid henne och tog hennes huvud mellan sina händer.
— Det är tungt att dansa livet ur fru Barbro. Hon är seg som bergmästarn själv. Jag är också gammal nu och rår inte göra honom den sorgen. Men jag rår väl med annat. Vill Barbro dansa?
— Ja, sade hon, jag vill dansa.
Han lämnade henne. Efter en stund kom han tillbaka. Men Barbro såg nu, att det icke var Billman. Det var Gert Bourmaister.
Hon sade:
— Du gjorde mig så illa nyss, Gert. Hjälp mig upp. Jag vill sitta där vid klockstapeln. Tack. Sätt dig nu här och håll mig i hand.
De sutto en stund tysta och lyddes till Hamrins spel. Gert sade:
— Hur han spelar, Hamrin!
— Ja, hur han spelar. Jag brukar eljest sitta här titt och tätt för att se skymten av Hilleborn, där du bor.