Han sade:
— Jag bor inte längre på Hilleborn. Bergmästarn har köpt gården, och jag fick befallning att packa mig undan. Nu stryker jag omkring på vägarna, som Barbro såg i morse.
— Ja, sade Barbro, jag mötte Gert, men det glömmer vi. I morgon skall jag åka till Hilleborn. Jag ska gå genom alla rummen. Jag känner dem på förhand, far har berättat så mycket om Hilleborn. Men jag ska gå genom alla rummen och genom flyglarna och genom rummet, där Gert legat sjuk. Och jag ska gå genom hela trädgården och i uthusen och stallet. Och när jag sett, att allt är präktigt, skall jag säga: Den här gården skänker jag åt Gert Bourmaister.
Han tog henne varligt i skuldrorna och drog henne framåt så att eldskenet föll över hennes ansikte.
— Det är då sant, vad Billman sagt mig? Att Barbro övergav mig inte därför att jag var fattig och Barbro nödder att hjälpa sin far. Utan därför att Barbro ville göra mig rik.
— Ja, sade hon och log mot honom. Var det inte bättre, att jag tog ledsnaden än att jag skulle tyngt Gert till dagarnas ända. Jag har alltid haft min lust i att giva. Syskonen gav jag, strunt och småsaker förstår sig. Men Gert ville jag giva det bästa jag visste. Och det var Hilleborn.
Han drog henne intill sig alltjämt helt varligt som om han hållit en sjuk fågel mellan händerna. Men när han kände hennes bröst, förlorade han besinningen och kramade henne utan måtta eller sans. Det beredde henne en hart när olidlig plåga, men hon bet ihop tänderna och pressade munnen mot hans hals.
— Och visste inte Barbro, att det fanns något, som jag hellre ville ha? Hellre än hundra, hellre än tusen Hilleborn.
Hon skrattade.