— Jo. Jag vet väl att Gert är en stor tok. Men inte får en sådan ha sin vilja. Vad vore det också att skänka en stor karl en trasedocka som jag. En trasedocka, en trasedocka! Det gitte jag inte. Nej, Hilleborn!
— Och Barbro tror, att jag skulle ta emot gåvan?
— Tog jag inte Gerts äpple, som var det enda han hade? Man ger vad man har. Mer står inte att vinna. Men ibland var jag rädd, att Gert skulle säga nej. Var natt, innan jag somnade, gick jag genom alltsammans. Hur jag skulle bete mig, när jag lämnade Gert nycklarna till Hilleborn. Och då hände det, att jag blev ängslig och tänkte: Du tar allt glädjen i förskott, Barbro Backe. När dagen kommer, finns det kanske ingenting kvar.
Under det att hon talade, sjönk hans huvud, hela överkroppen sjönk framåt, så att hjässan slutligen tryckte hårt mot hennes bröst. Hon smekte hans nacke och hans skuldror. Han bad, att han måtte få vila med huvudet i hennes knä. Hon makade sig längre bort och gav honom plats på sockeln. Han vred sig oroligt fram och tillbaka men stillnade och blev liggande på rygg med huvudet i hennes knä.
— Hur han spelar, sade han, hur vackert han spelar!
Och efter en stund sade han:
— Jag är törstig. Giv mig något att dricka.
Hon spratt till. Hon gjorde ett försök att resa sig men sjönk tillbaka mot bjälken.
— Käre, sade hon, jag kan inte —
— Du kan inte, upprepade han. Varför kan du inte? Hilleborn kan du ge mig, men inte ett glas brännvin. Billman gav mig stora krus, och jag tror ändå inte att han höll av mig. Hör du, hur de skrika på vägen? Han gav mig brännvin. Det bekom mig så väl. Jag glömde ibland — ibland, kära Barbro — att du var en slinka, som sålt din kropp och din själ åt den enögde varulven. Jag glömde, att Barbro var en slinka. Jag glömde din säng. Att min Barbro, att min älskade, att mitt hjärta, mitt hjärta. Du! sade han plötsligt och satte sig upp. Vad gör jag med Hilleborn? Kan du säga? Blir jag yr av Hilleborn? Blir jag blind, blir jag döv? Nej, du, det är brännvin. Ge mig brännvin.