Han lade sig åter med huvudet i hennes knä. Han tog hennes händer och korsade dem över sitt bröst.
— Så här, sade han, ligger jag gott. Jag kom för att säga farväl åt min granne fru bergmästarinnan. Alltid får jag väl kyssa på hand. Men Barbro Backe har sin lust i att giva. Hon låter mig sova i knät. Varför skrika de på vägen, Barbro? Varför stör de oss? Jag sov så gott därnere i trädgården. Då vaknade jag av att en kvinna skrek på hjälp. Jag trodde, att det var Barbro. Jag rusade upp. Och yrvaken och full slog jag pannan mot ett träd. Du kan känna att jag blöder.
Han ville föra hennes hand till såret, men hon sade:
— Låt mig söka.
Och hon sökte med läpparna över hans mun, över hans kinder, över hans ögon, över hans panna. Äntligen träffade hon blod vid tinningen.
Sedan hon kysst honom, sade hon:
— Käre, nu förstår jag, vad det är för ett hiskligt oväsen på vägen. Det är herr Gellins oxdrift, som råkat i oordning. Och det värsta är, att Herrlestorpsskjutsen kört fast mitt i eländet. Alla unga karar, som funnos på hällen, skyndade genast till undsättning. Det är bara du, Gert, som stannat kvar. Det är då en lycka för dig, att du druckit så mycket. Eljest hade du kanske följt de andra och kommit till skada därute i mörkret.
Han satte sig upp. Hon reste sig och räckte honom händerna, men han sköt henne åt sidan och gick med tämligen säkra steg utför hällen. Barbro gick tillbaka till bålet. Hon satte sig framför elden. Hon bad Hamrin, att han icke måtte förtröttas att spela.
Vid pass en timme senare upplystes trädgården av en massa ljus och bloss. Ett glatt och ivrigt sorl bröt nattystnaden under träden. Skrattsalva efter skrattsalva ekade mot hällen.
— Fru Barbro! Fru Barbro!