Hon reste sig upp, hon tryckte armarna hårt in under brösten och gick skaran till mötes. I spetsen gick major Billman, hållande i handen en ekstav, blodig och beströdd med nöthår. Efter honom följde herr Gellin, ännu blossande av ansträngning och strålande av lycka. Hennes nåd stödde sig tungt mot hans högra arm och med den vänstra höll han Lotten ömt sluten till sin feta person.
Allt detta såg Barbro så flyktigt, som när man hastigt bläddrar igenom en bilderbok, och en halv sekund vidgar ögonen inför en färgrik tavla.
Det blev åter mörkt och hon gick in i sitt hus.
Hon gick ur rum i rum. Hon släckte alla ljus och lampor. Det förvånade henne, att de åter tändes som av sig själva, men hon grubblade icke vidare över den saken. Hon släckte dem åter och erfor en stor tillfredsställelse för var gång mörkret slog samman över henne. Hon talade högt. Hon talade med Gert Bourmaister. Hon skänkte honom Hilleborn. Det var i Hilleborns rum hon vandrade. Hon beskrev dem så, som hon hört sin far beskriva dem med all den sagolika glans, som led efter led förtrollat barnen av släkten Backe. Det var icke en gård i Bergslagen, en gård om åtta mantal ypperligt frälse. Det var ett slott, som en stolt och stursk och förödmjukad släkt byggt under fem mansåldrar.
Hon gav det åt Gert Bourmaister.
— Nej, tacka inte, käre Gert. Minns du inte äpplet på Skara torg? Jag aktar inte Hilleborn för mer än det äpplet, du gav mig. Nej mindre, mindre. Ty allt vad jag ger min älskade är fattigt och futtigt. Och allt vad min älskade ger, är stort.
En lång stund kunde hon omöjligt betvinga tårarna. Hon grät häftigt och i krampaktiga snyftningar, som inte kunde hejdas eller fördöljas. Men hon skyndade sig att säga:
— Nej, nej, det är inte för din skull jag gråter. Var du inte genast färdig att skynda till min hjälp? Nej, jag gråter minsann över mig själv, som är en sådan stackare.
Och hon sade:
— Vad är det väl värt att giva sin kropp, som snart förvissnar? Och vad jag eljest kunde giva, det tog du för länge sedan. Det håller du i dina händer och gud vet, att de icke äro blida —